DEN SAMTIDA VÄRLDEN har verkligen gjort ett antal svåra förluster den senaste tiden, när dödsfall efter dödsfall har inrapporterats till omvärlden.
Skådespelaren Philip Seymour Hoffman dog i en ålder av endast 46 år med en heroinspruta hängande från en av sina armar. En tragedi och en högst avsevärd förlust för alla som uppskattar gott skådespeleri, på såväl teater som på film. Samt givetvis även för hans familj och stora vänkrets.
Hoffman var en mycket omtyckt skådespelare och angående hans filmer; 55 stycken från början av 90-talet och fram till dags datum, kan man helt säkert att han gjorde samtliga av dem sevärda och bra. Även om kanske filmen i övrigt var högst medioker så var just han – alltid – bra.
Själv har jag sett ett 30-tal av Philip Seymour Hoffmans filmer, där han endast i undantagsfall kreerade några huvudroller utan hellre arbetade med minnesvärda mindre bi- och karaktärsroller.
Han tilldelades dock en Oscar för bästa manliga huvudroll 2005 för filmen Capote, där han helt och hållet transformerade om sig själv till den bräcklige, homosexuelle, läspande och med en pipig spädbarnsröst försedde författaren Truman Capote; som just då (början av 60-talet) arbetade med underlaget till den artikel för tidskriften The New Yorker som skulle heta In Cold Blood och sedermera skulle växa ut till boken med samma namn (Med kallt blod, i svensk översättning 1966).
Förvandlingen är total. Hoffman lyckades till och med att med sin egen röst förvandla den till Capotes späda stämma. En av de mera välförtjänta Oscarsstatyetterna någonsin.
Men jag minns honom också väldigt gärna i filmer som Synecdoche, New York; 25:e timmen; Åter till Cold Mountain; Charlie Wilson's War; Maktens män; Empire Falls (där även den likaledes nyligen avlidne Dennis Farina också medverkade); som skurken i Mission Impossible III; Röd drake; State and Main; Magnolia och The Big Lebowski.
Han markerade sig först, på allvar, 1997 via sin roll i Paul Thomas Andersons Boogie Nights. En av hans sista genomgripande roller var som sektledare i samme regissörs The Master (2012). Den borde han också ha fått en Oscar för.
Hoffman rakade också in massor med beröm för sin roll som den dödsmärkte Willy Loman i pjäsen En handelsresandes död. Tyvärr började han för några år sedan återigen om med sitt heroinmissbruk, som han hade lyckats bemästra i flera decennier men som gjorde comeback sedan han hade börjat äta receptbelagda smärtstillande mediciner efter en olycka. Och som nu slutgiltigt tog honom ifrån oss.
PETE SEEGER, LEGENDARISK amerikansk folksångare, somnade också nyligen in i en ålder av ärevördiga 94 år.
Man behöver ju bara nämna sången We Shall Overcome, så tänker man på honom (och verkligen inte på dåvarande ministern Birgit Friggebo, som föreslog en allsångsövning just med den låten ute i Rinkeby, en gång). Seeger var född rakt in i folkmusiken, med fadern Charles som universitetsprofessor i amerikansk musikhistoria samt med syskonen Peggy och Mike som synnerligen aktiva folkmusiker även de.
Tillsammans med kollegan och kamraten Woody Guthrie åkte han på 40-talet omkring i USA och medverkade på otaliga fack- och strejkmöten.
Senare kom de att bilda, tillsammans med bland andra Lee Hays, gruppen The Weavers och fick oerhört stora framgångar med bland annat den vemodigt passionerade Goodnight Irene.
I början av 50-talet bojkottades The Weavers överallt, efter att den kommunisthatande senatorn McCarthy hade hovt upp sin stämma och anklagat dem för att vara ”subversiva landsförrädare”. Vilket naturligtvis var rent bullshit, men den musikaliska svartlistningen och bojkotten höll i sig under hela 50-talet för Pete Seeger och kostade honom bland mycket annat hans kontrakt med skivbolaget Columbia.
– Pete, du har överlevt alla skitstövlarna i branschen, hälsade honom Bruce Springsteen när han var med och sjöng för den gamle mästaren på dennes 90-årsdag.
Och efter att ha gjort originalversionerna av låtar som Turn, Turn,Turn (senare med The Byrds), Waist Deep In the Big Muddy, Where Have All the Flowers Gone (även insjungen i en berömd version av Marlene Dietrich) och If I Had Hammer förtjänar Pete Seeger verkligen all respekt.
Likaså för sin aldrig brutna kamp för USA:s allra fattigaste och för allt sitt engagemang under 50- och 60-talens glödheta medborgarrättskamp. Pete Seeger höll, bokstavligen, aldrig käften (även om han under de allra sista levnadsåren förlorade sin sångröst) och det bör vi alla tacka honom för.
En engelsk journalist skrev efter hans död att han hade varit lika viktig för musiken som Elvis Presley och Bob Dylan (han var ju för övrigt också med, mycket aktivt, och försökte stoppa Dylans övergång till den elektriska musiken 1965). Och detta kan man ju absolut instämma i – nu när en mycket stor mästare har hängt upp sin keps och tagit farväl av oss.
KATT-FAVORITEN MALIN är också legendarisk. Om än inom en trängre krets. Den allra bästa kompis och trognaste kamrat som tänkas kan. Mjau !
Och trodde ni något annat än att Äventyret fortsätter? Nej, just det!