Stämningen gick att ta på. Så många känslor och så stor frustration på mötet för 13 år sedan. Ska verkligen vår skola läggas ned? För mig som då företrädde kommunen i en roll som heltidspolitiker var spänningen lika stor. I den bästa av världar har man tänkt igenom och gjort ett antal principiella vägval. I bästa fall känner man sig helt trygg med underlaget och alla utredningar som lagt grunden för att man skulle stå här. Det blev en kväll som jag aldrig kommer glömma.
Nu är skolan i Luleå igen i en fas av omstöpning. Nyheterna om nedläggningar och sammanslagningar skapar omedelbart opinion kring de områden där förändringarna upplevs slå som hårdast. Enskilda politiker tar ställning för någon skola som de tycker borde vara kvar och föräldraföreningar kallar till möten.
I Luleå i dag finns goda förutsättningar. Omorganisationer sker inte för att kommunen har kniven mot strupen och människor flyttar från kommunen. Luleå är en inflyttningskommun och trycket på nya bostäder och på kommunal service är stort. Luleå ligger dessutom högt i rankningar av skolans kvalitet och en lärarutbildning på orten gör det, relativt andra kommuner, lättare att rekrytera skolpersonal.
Det är paradoxalt precis då man behöver göra någonting. En förändring som är pågående belönar de som agerar i tid.
För 15 år sedan, när jag var ordförande för Barn- och utbildningsnämnden var utmaningarna kopplade till en riktigt stor barnkull som rörde sig mellan förskola och grundskola, samtidigt som pensionsavgångarna på skolans personalsida var relativt sett höga, när far- och morföräldrarna till samma barnkull passerade 60-strecket. Vi slog fast att vi absolut inte ville dra ned på skolans personal. Därför gjordes en lokalöversyn med förslag till några förändringar i förskolan och grundskolan. Där ville vi garantera överlevnaden för så många byskolor som det bara var försvarbart, genom att föreslå vissa förtätningar i tätorterna.
Debatten gick hårt fram och många tyckte nog att principerna var bra, men att politiken agerade fel. Det hör till demokratin och det är därför vi ska ha politiker som ytterst fattar besluten.
I dag vet jag inte hur politiken har tänkt sig diskussionen framåt. Gustav Uusihannu ställde sig upp för att försvara Hertsöskolan och några partivänner till honom ville helst att han inte skulle gått ut alls. Jag tror inte det är tystnad eller väntan som är lösningen. Politiker finns till för att företräda just åsikter som är olika, en tystnad från politiken är den enda lösningen som är garanterat fel.
I debatten som nu följer ska allting nu fokuseras på politiken och på politiska beslut. När vi nu läser och hör att det finns ett ”kommunens” förslag för nedläggningar och sammanslagningar ska vi vara medvetna om att det är ett förslag. Ett kompetent och intressant förslag på förändringar, tror jag. Däremot är det bara just ett förslag och det är nu politikens uppgift att ta resonemangen vidare och sätta ned foten. Jag förstår att det är fram till februari som debatten ska föras. Sedan fattar politiskt förtroendevalda besluten med allt ansvar för vad som blir effekterna.
När jag själv stod där den där kvällen för 13 år sedan överraskades publiken. Inte kan vi lägga ned Måttsunds skola, sa jag till slut. Det skulle inte vara ett klokt beslut att fatta vare sig för Måttsund eller hela kommunen. Så blev också beslutet, tillsammans med beslut att föra ihop förskolor och skolor på annat håll.
Jag avundas inte de som nu ska stå där i hetluften.