I basindustritäta Norrbotten är vi historiskt särskilt drabbade av allvarligare arbetsolyckor. När det går snett på stålverket eller i gruvorna får det ofta allvarliga konsekvenser, tyvärr ibland med dödlig utgång.
I dag tar Kuriren ett grepp på det aktuella och angelägna ämnet. Vi listar de allvarligaste fallen de senaste åren och granskar också varför de myndigheter som utreder fallen når ett så otillfredsställande resultat..
I fall efter fall har Kuriren genom åren kunnat konstatera att utredningen av arbetsolyckor tar extremt lång tid och sällan ger ett tillfredsställande svar på vem eller vad som egentligen orsakat olyckan. Skillnaden mot ”vanliga” brottsfall är påfallande tydlig. När någon blir mördad och en brottsutredning startar är det en enorm apparat som dras igång. Den vedertagna sanningen i brottsutredningar är att vittnesuppgifter är färskvara. Om ett förhör inte hålls i nära anslutning till händelsen är inte minnesuppgifterna tillförlitliga och anses därmed inte heller trovärdiga.
När någon dött på jobbet är det en helt annan prioritet på utredningsarbetet. Det kan ta månader och år innan avgörande vittnesuppgifter hämtas in, och det finns fall där det gått så långsamt att fallen preskriberats. Hur ett så dåligt utredningsresultat kan accepteras är för mig en gåta.
De anhöriga är naturligtvis de stora förlorarna. Att tvingas acceptera att en utredning om vad som orsakat ett dödsfall rinner ut i sanden och slutar i ett stort frågetecken är en svår börda att bära för en som redan drabbats av den ofattbara förlusten av en anhörig.
För arbetsmiljöarbetet i stort är de bristfälliga utredningarna en smärre katastrof. Utan en objektiv granskning som kan slå fast vad som gick snett och vem som eventuellt orsakade en allvarlig olycka, finns det uppenbara risker att felet upprepas med nya olyckor som följd. Möjligheten att lära sig av misstagen och därmed förebygga framtida olyckor går till stora delar förlorad.
Jag har inte tillräckligt på fötterna för att bedöma exakt vad de upprörande utredningsbristerna beror på. Det är alltid lätt att prata om resursbrist när resultaten uteblir, men sanningen är sällan så enkel. Oavsett resurser måste både Arbetsmiljöverket och de rättsvårdande myndigheterna prioritera utredningen av allvarliga arbetsplatsolyckor. Jag är helt säker på samtliga inblandade myndigheter har mindre viktiga utredningsärenden som går att lägga åt sidan till förmån för dödsfall i arbetslivet. Som så ofta handlar det om prioriteringar.