Je suis Charlie, slagorden ”jag är Charlie” har spritts över världen och smyckar många av våra Facebook-kontons profilbilder, meningen sprids i solidaritet med tidningens tecknare och journalister som brutalt mördades i terrorhandlingen.
12 människor mördades. 12 personer dog på sin arbetsplats, eller i tjänst. Hashtaggen #jesuischarlie kommer alltid att påminna oss om fruktansvärd brutalitet, om våld mot demokratin. Försöket att döda det fria ordet och konstformen satir skapade en global motkraft och fler än någonsin publicerade Muhammedteckningar.
Men efter att själv ha varit djupt engagerad i Bosnienkriget, och sett vad propaganda och hat har gjort, så skapar händelsen stora grubblerier i mig. För vem är Charlie, egentligen? Yttrandefrihet, demokrati, satir, journalistik, och humor. Så klart.
Enligt andra rasism, plump och grov skändning av okänsliga machotecknare.
Jag minns elfte september 2001. Vi bodde i Bensbyn, jag var ute med hästarna på gården då de ropade in mig, att jag skulle komma in och kolla på TV. Jag jobbade då på Sveriges Radio, som programledare på P3:s utrikesmagasin Transit. Efter ett par dagar då värsta chocken lagt sig skulle redaktionen göra ett specialprogram med våra unga utrikeskorrespondenter som hade till uppgift att sammanfatta reaktioner från olika delar av världen. Jag minns att jag blev förvånad, dels av att reaktionerna på terrorattentatet var så olika, och dels av att inse hur mitt sätt att se världen hade färgats av den värld jag levde i. Det västerländska medieetablissemanget. Hur händelser, skeenden och reaktioner alla präglats av ett amerikanskt filter.
Alla våra medverkande korrespondenter i radioprogrammet var upprörda och fördömande, men från Asien, Mellanöstern, Afrika, och Östeuropa hördes andra berättelser än från övriga Europa, Australien, USA. Jag minns särskilt en röst från Belgrad, som själv hade upplevt Natos bombningar av huvudstaden, och beskrivningen av känslan att som civil känna sig som ett värnlöst offer, oskyldigt inblandad i en konflikt som var allt annat än hans. Han kände sig förmodligen lika mycket som ett offer som de civila som drabbades vid terrorattacken mot World Trade Center.
Vid bombningarna av Belgrad var det däremot USA och Nato som höll i avfyrningsknappen och i det internationella samfundets namn bombades staden. Att man gick till handling mot fascismen och nationalisterna i Serbien som fortsatte sin etniska rensning i Kosovo snabbare än vad man gjort i Bosnienkonflikten var kanske inte så konstigt. Men civila drabbades. Precis som vid World Trade Center och på Charlie Hebdos redaktion i onsdags. Ibland kallas det krig, ibland terror. Våld är mänsklighetens vidrigaste ansikte, hur än den sminkar sig.
Förmågan att lyckas med träffsäker satir, och att göra humor av det svartaste är viktigt. Likaså är det av vikt att få uttrycka sin satir, humor och åsikt även om den inte alltid är träffsäker. Det är vad yttrandefrihet är. Men.
När blir en teckning bara en medveten provokation? Om oskyldiga människor känner sig djupt kränkta, och personligt hånade, är det en misslyckad teckning då?
Rätten att provocera med ord skall aldrig få tas ifrån någon. På samma sätt som rätten att få ifrågasätta stereotypa och rasistiska bilder också måste få finnas.
Ytterligare en tanke slår mig. Är vi journalister någonsin civila? Tredje statsmakten som har till huvuduppgift att granska, debattera, fördjupa, förklara, och sist men inte minst värna yttrandefriheten och demokratin – i den mån vi utför vår tjänst så blir vi väl något annat än ”civila”?
Och just därför borde kanske journalistiken skyddas ännu mer för det fria samhällets överlevnad. Problemet är bara att om vi sitter på gömda kontor bakom galler och vakter så hur ska vi då kunna skildra samhället vi lever i? Hur ska vi nå folk och folk nå oss?
Jag är den första att skriva under på att yttrandefriheten är värd att kämpa för, alla dagar i veckan, men även allas lika värde. Je suis Charlie, och mycket mer!