– Ömson sol, ömson regn, säger svägerskan från sin stuga i inlandet, när jag undrar över läget.
Ska jag sitta här i vinter också börjar jag tänka, nu när kvällsmörkret lägger sig mot fönstren. Har ringt numren som dottern skrev upp. Vi skriver upp dig, säger de, men det finns inget ledigt där nere.
Och nu ser jag nåt som jag aldrig sett förut. En humla som badar i en vattenpöl! Flaxar med vingarna i vattnet, som fåglarna. Tranfamiljen på andra sidan älven har gett sig iväg. Även sädesärlan fick sig en unge i år, det märks att hon gör sig beredd, hon pickar i sig sista brödbiten.
Jag som ser det lilla hela tiden, hur ska jag kunna stå ut i en lägenhet?
– Du kanske kan få dig en etta där uppe och bli politiker, flera har slutat, det blev för deppigt att inte ha några pengar att fördela och nya går inte att få tag på, har jag hört.
– Och du tror att jag skulle duga till det.
Kan se henne framför mig vid köksbordet i lilla röda stugan intill älven. Med luren mot örat, som jag.
Den stora tallen som lutat sig mot huset och släppt snölass över henne i vårvintertid fick hon äntligen ner ifjol, tack vare mannen min. Klyva och stapla, det är roligt, det gör jag själv, sa den flickaktiga sjuttioplussaren. Jag trodde verkligen inte att jag skulle sakna tallen, men i somras blev det hett.
Skuggan den gav märkte jag först när den var borta. sa hon, senast vi hälsade på.
Första kvällen satt vi tre på rad i soffan, medan åskan vandrade fram och tillbaka över stugan och elen kom och gick. Eld sprutar inte längre ur kontakterna, den nya transformatorn tar smällen, men telefonen brukar sluta funka.
När hon och jag började småprata tystnade åskan. Nu är det nog över, sa vi. Det skulle vi inte ha gjort. Ett vitt ljus och en knall som ett skott mot örat. Mannen hoppade högst. Åska, vad då? Med kvinnoprat intill sig, klart han nickat till. Sen dess har veckor svischat förbi.
– Kompisar hälsade på i helgen, säger hon, men när karln slängde ut en rev nappade harren som jag matat hela sommarn, men det kunde ju inte han veta. Jag ska i varje fall äta upp den själv, tänkte jag. Men fick ingen riktig smak för den. Är jag svamlig?
– Tvärtom. Och humlan? Hur gick det? Drunknade hon?
– Nä, hon lyfte!
Vi lägger på. Aldrig mer kan vi långprata på distans. Den stabila koppartråden rivs bort och ersätts undan för undan av den svajiga mobila, med början på ställen där den svajar värst.
Det börjar rycka i gasfoten. Tjugofem mil, inget problem om mannen sitter bredvid, lugn och fin och läser Time.