Regeringens nej till Norrbotniabanan blir mer och mer obegripligt. I Näringsdepartementets arkiv finns ett brev som visar att regeringen pressat fram EU:s medfinansiering av Norrbotniabanan – samtidigt som de själva vägrar bygga den.
Den 6 september 2011 skriver Catharina Elmsäter-Svärd och Merja Kyllönen, infrastrukturministrar i Sverige och Finland, ett gemensamt brev till EU:s transportkommissionär Siim Kallas. De vill att den Botniska korridoren, som sträcker sig längs den svenska och finska sidan av Botniska viken, ska finnas med i EU:s långtidsbudget. I denna korridor ingår Norrbotniabanan som en viktig delsträcka.
Ministrarna påpekar att mycket av Europas naturresurser finns i Barentsregionen. Malm och skog som blir till järn och timmer. ”Att transportera dessa råvaror till EU:s marknader kräver ett effektivt och väl fungerande transportsystem som länkar Barentsregionen till den europeiska kontinenten och resten av världen”, slår ministrarna fast.
Catharina Elmsäter-Svärd förtydligar i ett pressmeddelande:
– En väsentlig del av EU:s råvarubehov kommer från norra Sverige och Finland. Därför är det olyckligt att den botniska korridoren i dagsläget saknas i EU:s långtidsbudget.
Drygt två år senare, rättare sagt i förra veckan, meddelade EU att Botniska korrioren – och därmed Norrbotniabanan – ska ingå i det europeiska stomnätet. EU tycker rentav att Norrbotniabanan är så viktig för den framtida europeiska infrastrukturen att de medfinansierar bygget med upp till 30 procent. Eller drygt sju miljarder kronor.
Catharina Elmsäter-Svärd fick alltså som hon ville – på det europeiska planet. Allt talar för att hennes brev till kommissionären har varit en avgörande faktor. När EU fastställer det europeiska stomnätet tar de naturligtvis hänsyn till vad medlemsstaternas regeringar tycker.
Det är bara det att den svenska regeringen, på hemmaplan, vägrar att bygga Norrbotniabanan. Den finns inte med i infrastrukturbudgeten. När Norrbottens-Kuriren frågar Catharina Elmsäter-Svärd om detta svarar hon: ”EU-beslutet innebär en plan för det transeuropeiska nätverket till och med 2050. Regeringen fastställer den nationella planen till och med 2025.”
Infrastrukturministern tycker alltså att bygget av Norrbottniabanan kan vänta till efter 2025. Så verkade det minsann inte på det brev hon skickade till EU:s transportkommissionär 2011. Elmsäter-Svärds resonemang rimmar även illa med det faktum att EU vill att Norrbotniabanan ska vara klar redan 2030.
Det ligger en hund begraven här. Och den hunden heter med största sannolikhet valtaktik. Nästa höst ska Sverige välja en ny riksdag och regering. Inför det släpper regeringen en infrastrukturbudget där de fyra nordligaste länen – halva Sveriges yta – får dela på knappt 6,5 miljarder kronor. Samtidigt får Stockholm drygt 31 miljarder, Västra Götaland 36,5 miljarder och Skåne 10,4 miljarder.
Kort sagt: Pengarna går till storstadsregionerna, där det bor flest väljare. Plötsligt spelar infrastrukturministerns tal om ”ett effektivt och väl fungerande transportsystem som länkar Barentsregionen till den europeiska kontinenten och resten av världen” ingen roll. Kanske har finansminister Anders Borg, som håller i regeringens plånbok, sagt nej till sådana struntsaker.
Pinsamt är det, hur som helst. Ministrar turas om att bedyra de norrländska naturresursernas betydelse för hela Sveriges utveckling. Samtidigt är regeringen ovillig att göra anständiga satsningar på godstransporterna i Norrland.
Det är uppenbarligen inte så viktigt hur råvarorna forslas från kolonin, bara de kommer ut därifrån.
Åsa Petersen