”Vargen kommer!” Ropet har också en geografisk dimension: Från barnens glada utrop på Skansen, till den uppriktiga rädslan från boende på landsbygden inför utsikten att möta djuret i det fria. Björnfrossa betyder någonting helt annat för den som överraskande mött björn, än för den som bara sett nalle bakom ett skyddande staket. På samma sätt verkar det finnas staket mellan människor som känner starkt för rovdjuren och människor som ser rovdjuren som ett hot.
Det är en diskussion som påverkar regioner med stora ytor och få människor, på samma sätt som åsikten om hur stor del av skogen som ska utgöras av reservat verkar styras av var man själv bor.
Mer än 85 procent av reservaten finns i vår del av landet, där få människor finns och lever. Att rovdjuren är undanträngda fullständigt i de befolkningsrika delarna av landet är naturligtvis självskrivet. Meningsskiljaktigheterna mellan människorna som bestämmer och de som påverkas direkt i sin vardag, speglar både avståndet mellan kombattanterna och skillnaden mellan de som har makt och de som upplever sig sakna makt.
På sociala medier rasar debatten ständigt. Det är starka viljor och stundtals hätsk stämning från alla åsiktsriktningar. I veckan har vi kunnat ta del av uppgifter kring illegal jakt i våra nationalparker och en förlängning i en svepande anklagelse att det nog är renägande samer som skjuter rovdjur i parkerna.
På Twitter hävdar rovdjursvännerna att ägare av boskap borde köpa stängsel och att vargens hunger är en rättighet som borde jämställas med människans rätt. Samtidigt kommer motargument som bygger på att det faktiskt inte är i rovdjursvännernas uthus som de hungriga djuren kommer på besök och att den som inte bor på platsen därmed saknar rätten att tycka.
Rovdjurspolitiken är engagerande och det är nerv och glöd i frågorna. De makthavare som har att fatta beslut får sällan så många mail och brev, som när nya beslut ska fattas i rovdjurspolitiken. Inte ett enda beslut om jakt, vare sig vanlig jakt eller skyddsjakt på rovdjur, fattas utan en omfattande strid mellan de motsatta intressena.
Nu är fokus återigen på renskötare och illegal jakt. I reportage i SVT och i SR speglas forskningsrapporter om hur mycket större risk ett rovdjur möter i nationalpark, jämfört med i andra områden. En av de ansvariga forskarna argumenterar i ljud och bild att det både finns motiv och tillfälle för renskötare att illegalt skjuta rovdjur. Detta därför att de är de enda, vid sidan av rättsvårdande och viltvårdande myndigheter, som tillåts köra snöskoter och att renskötarna är de som förlorar på en större rovdjursstam.
Självklart är det svårt att tro att illegal jakt skulle ske med poliser eller länsstyrelsefolk som skyldiga, men resonemanget haltar ändå rätt kraftfullt. De som har ambitionen att skjuta rovdjur illegalt påstås i samma samtal finnas i högre grad i nationalparker, eftersom det är stora områden med få människor på plats. Finns ögon, ska alltså tjuvjägaren passa sig mer.
Straffsatsen för att olaglig terrängkörning är långt mindre skarp än för grovt jaktbrott. Att inga tjuvjägare skulle vara i nationalparkerna för att de är rädda att fångas för att de kör snöskoter, är rätt långsökt.
Däremot fångar resonemanget någonting betydligt viktigare tycker jag: Varför ska vår rovdjurspolitik bara handla om hur mycket människor här uppe ska förlora? Varför ska en djurägare ens vara förlorare? En sund rovdjurspolitik borde vara till gagn också för alla som bor långt från Skansen.