Det måste vara ett väldigt gammalt fenomen, det där med att den äldre generationen förfasas över ungdomens vidlyftiga leverne och moraliska förfall. Nyligen lyssnade jag på ett program i radion om hur de gamla och åtminstone självutnämnda kloka ondgjorde sig över dansbanornas förmodat negativa inflytande över ungdomarna. Det här skedde under 1940-talet i folkhemmets Sverige och dansbanorna fick skulden för det moraliska förfall som ungdomen ansågs ägna sig åt. Det befarades att en hel generation skulle ledas in i fördärvet. Så blev det ju inte och så blir det ju som bekant aldrig. Knappast heller för dagens barn och unga, även om jag kan ligga sömnlös ibland och fundera över hur mina små ska överleva i en värld där bekräftelse är allt och där det yttre är viktigare än någonsin.
När jag hör vänner och bekanta som har äldre barn än vad jag har prata om vilka klädmärken som gäller bland ungdomarna och vilka telefoner "alla" i klassen har, då blir jag ganska rädd. Fast mest trött och uppgiven, för jag inser ju att jag måste börja avsätta stora ekonomiska belopp redan nu om ungarna ska passa in bland andra ungar i svindyra jeans och vinterjackor så avancerade att de står pall för en polarexpedition. När jag var i nedre tonåren, det vill säga på 1990-talet, var det jeans av ett särskilt märke som gällde. Men eftersom min mor var klok och antagligen också ekonomisk fick jag snällt varva det enda paret dyrjeans med sådant hon hade beställt från en postorderkatalog. Kort därefter beslöt jag mig (jag minns inte hur medvetet det var) att strunta i märkeshetsen för jag skulle ändå aldrig bli en av de coola. Och mina stackars föräldrar fick snart andra bekymmer än att lyssna till tjatet om dyra märkesjeans, då jag blev ett samtalsämne i vårt lilla samhälle med mina svarta långkjolar och utsvängda byxben.
Jag funderar ibland över hur jag ska skydda mina barn från pressen att följa med strömmen och framförallt hur jag ska få dem att förstå vad som är viktigt. Att det där med hur en ser ut och klär sig faktiskt inte är det som definierar en som människa. Jag inser att jag sänder ut dubbla signaler, jag som aldrig följer trender men som ändå låter kläderna ta en stor plats i mitt liv. Hur kommer min dotter att påverkas av att hennes mamma i stort sett alltid bär klänning? Vad kommer min son att tycka om mina gamla kappor och hattar när han når den åldern när föräldrar är det mest pinsamma som finns?
Ja, vi får väl se. Men hur det än blir har jag en finfin lösning på problemet med ungarnas ha-begär efter märkeskläder, smarta telefoner och snordyra kalas. Nämligen att alla föräldrar går samman och skriver på ett kontrakt där följande gäller: Endast ett par märkesjeans om året, samma telefon som förra året eller året innan och jackor som klarar barnen genom en norrbottnisk vinter. Då kan vi rädda nästa generation.