På väg mot underjorden och ett regionaltåg söderut stannar jag till vid Sky City. En god bekant är på väg mot Pisa med fem kompisar. Första resan sedan hennes hus blev tyst.
Även jag flög till Italien. Bara en kunde jag resa med, min småländska väninna, nyskild. I Sorrento fotograferades brudpar i solnedgången. Och vart vi än åkte var maken med. Den dag i november när jag ringt för att berätta visste hon redan. Han hade visat sig för henne. Dag stämde, klockslag.
Klart vi ska, sa hon en kväll. Dansa med det ansiktet, går det? Jo, fötterna lyder. Ska vi? sa hon, när det blev vals. Men då kom italienarna farande.
Han vill ha mig hemma, sa hon om sin nye. Innan dess hann vi cykla på norra Bornholm och inför en spahelg i Tranås 2006 som dottern bjöd henne på fick hon ledigt.
Vi hade så roligt på dansen att vi höll på att bli bortgifta båda två, men det var nåt i blicken.
Har valt bilder för mannen att scanna, från familjesemestrarna och framåt. Jag har klippt, klistrat in i album, skrivit små texter till. Att ha kvar när jag åkt. Sen i vintras bor hon i Skåne, på ett hem. Nära barn och barnbarn.
Efter en helg med de mina i Östergötland tar jag tåget mot Lund och vecklar ut öronen mot skånskan. På rätt perrong lyser solen. I väntan på Pågatåget mot Teckomatorp slår jag en signal.
– Gå rakt fram när du stiger av, du kan inte missa, säger en personal. Men det kunde jag. Följde med strömmen som gick rakt fram åt fel håll.
En karl med glest mellan tänderna vet hur man hittar till hemmet, stiger upp från sin bänk och pekar. Utan mänskor vore man förlorad.
– Knacka så öppnar hon!
Hon lyser, hon är inte sin sjukdom. Hon är sig själv, som i telefonen. Vi stänger dörren om oss.
I hennes rum med alla orkidéer från födelsedagen, flyttar vi undan mattorna och tar oss en vals. Man rår inte för vilken sjukdom man får, säger hon.
Middag hos dottern om kvällen: Vad roligt se mamma så glad!
Vi kan ju gå åt ett annat håll, föreslår hon dagen därpå. Inne bläddrar vi fram vår historia igen, hon läser, stannar upp då och då, delar servetten i två att torka ögonen med. Sen skrattar vi. Såna var vi, såna är vi. Tur det finns telefon.
Man vet aldrig i förväg vem som blir en vän för livet, säger personalen. Dom är säkert handplockade, tror hon.
Var stämplar man? undrar jag på tåget bort. Innan, vet konduktören. Men det löser vi i Helsingborg.
www.anitanilsson.se