Tur att du finns, mumlar jag, lindar mig runtom. Sucken lät lycklig. Vissa tror de vet allt om mig, säger jag. De skulle bara veta, skrattar mannen. Och tvärt vaknar jag i vargens timme, ser och hör mig själv, våndas. Han sover lugnt. Orubblig.
I rubrikens summa ryms två små hål. Hjärnblödning 2008 med åtta veckors skrivförbud det ena. Ni får väl ta in en ny, sa jag. Nä, sa K, du är ju vår kronjuvel och skrev Tillfälligt avbrott i rutan. Så slapp jag grubbla på det.
Samma år lika oväntat. En saga. Plötsligt två i mitt hus!
Skriva den sista svårt. Jag förstår, sa ena kompisen när jag flyttar fram fikat. Knyt näven och skriv! peppar den andra.
Jag vill ha en i veckan, sa den milde beläste kulturchefen. En värme. En särskild känsla i huset. Här trivs de.
Första spalten kom från Konsum. Nypensionerad man van att ha betydelse dirigeras runt av frun. Hittar han, hittar han fel. Mjölken finner han. Frun raskt in i kylrummet, byter till bättre datum. Rotary ringer, bjuder på luncher. Hur kan du veta hur vi känner?
Morsan, rapporterar äldsten, nu fladdrar du på bussarna. Kanske är jag Kurirens första fria skribent?
1990. Skriv så det blir som en följetong, tipsar maken. Fem år senare. Vi har ju haft ett roligt liv, synd att det blev så kort. Allt stannar.
När jag smyger längs väggarna på Storgatan, kånkande på blommande, väl inslagna novemberkaktusar att ge grannarna kommer en kvinna fram, ställer sig i vägen, spänner ögonen i mig: Vi vet vad som hänt, nu är det bara att du skriver!
Ödet har sina hantlangare. Livet går vidare, visst låter det lugnt.
I lördags svängde yngsten förbi. Kolla in morsan eller? Vi var just på väg till S, datakillen från Syrien som går kurser och har sökt jobb igen. Många nya har vi att bry oss om. Tänker man på andra blir jaget sekundärt.
Hinner prata om Det goda i mig, en kursbok, sen släpper han ballongen. De ringde igår! Vi grattar, hojtar. Mina ben börjar hoppa. Mamma och systrarna då?
– Går inte att nå, moster i lägret i norra Irak skulle försöka.
Det blir som förut, tänkte jag vid intervjun, blev inte ens nervös. Nu lite. Första dagen värst, tror jag.
– Äh, lovar jag, de visar dig runt och så får du lära dig fika.
Och du skriver, ler f d Kuriren-kille.
Knyta näven svårt för en med artros. Hjärnan jobbar på. Spalter 2015-2016 till hösten? Förläggaren svarar från orkanens Haiti.
Tack för att ni hängt med, kära läsare!
www.anitanilsson.se