Mannen är iväg för att kolla om stugan står pall för kylan. Jag sitter i mitt arbetsrum och småhuttrar. Kommer ingen vart. Det är inte kylans fel. Det är den där tjocka bokens. Kören av röster som ropar bortifrån vardagsrummet: Kom, fortsätt! Nu är min tur att berätta. Och min. Och min.
Kommer inte att orka, tänkte jag men tog ändå hem den beställda från biblioteket. Började motvilligt läsa lite här och lite där i avsnitt där kärlek och passion anades i rubrikerna. En kväll kapitulerade jag, tänkte okey då. Började från början, ord för ord, sida för sida. Blev fast.
Tiden Second Hand. Slutet för den röda människan.
Sovjetcivilisationen, jag skyndar mig att säkra dess spår, skriver Svetlana Aleksijevitj. Jag tröttnar aldrig på att häpna hur intressant ett vanligt människoliv är, fortsätter hon. Den oändliga mängden mänskliga sanningar.
Har läst, blivit andfådd, varit tvungen ta paus. Hur kommer det sig att vissa människor kan dö flera dödar och ändå sitta levande och berätta? Om krig, om arbetsläger, om djupaste fattigdom, om övergrepp och svåra förluster. Om hur grannar av olika nationaliteter och religion som i decennier dragit ihop sina bord, delat glädje och sorg och maträtter från en dag till en annan förvandlades till fiender. I skolan kallade han mig sin prinsessa, berättade en flicka som strax därpå fick fly för livet.
Valentina Aleksijevitj spelade in intervjuerna på band och skrev ut. Inklusive tystnad och näsdukar som plockades fram. Till exempel historien om ett inställt bröllop. En blivande svärfar som kvällen innan hällt i sig vodka och satt sig att berätta om sitt liv. För magstarkt för mågen. Han flydde.
Borde inte ha läst så länge igår kväll. De har flyttat in i mig, människorna. Jag har fastnat i tankespåret. Måste bryta det för att själv kunna skriva. Ringer en kär släkting som forskat om vår historia. Genom att titta bakåt förstår man mer, det tänkte jag aldrig på innan.
Signalerna går fram, den ena efter den andra. Ska just lägga på när hon svarar.
-Vi hoppade rakt upp, det är så sällan telefonen ringer!
-Inte konstigt, du är dålig på att höra av dig. Vad gör ni?
-Vi sitter här vid var sin dator och leker. Kollar bankkontona.
-Jag vet inte vad jag ska göra av mina pengar, ropar hennes karl i bakgrunden.
-Dela ut dem till mindre bemedlade, tipsar jag.
-Det är det vi gör, säger hon, barnen håller på att byta kök.
www.anitanilsson.se