Många var kallade men bara en nådde ända fram – Homo sapiens (HS) är i dag ensam herre på täppan.
Men det är ju lagom kul att vara herre på täppan när täppan står i brand. Men de talrika framstegsoptimisterna tror vi löser det. De har en oomkullrunkelig förtröstan på HS förmåga att hitta lösningar på alla problem vi åsamkar oss: klimatkatastrofer, överbefolkning, kärnkraftsavfall och reklam-TV – allt går att trolla bort tack vare vårt överlägsna intellekt, vår oändliga anpassningsförmåga och snillrika påhittighet.
Men eftertanke; alla andra arter av släktet Homo har ju stått på näsan och återfinns nu bara som skelettrester här och där. Och det kan ju bli så att någon annan levande organism står där i en avlägsen framtid (kackerlackan får min röst) och tittar på ett HS-kranium och förundras över hur stor hjärna vi hade.
Det finns många teorier om varför HS lyckades medan andra nu bara finns i montrar på naturhistoriska museer. Vi är utan tvivel smartare än andra djur men varför det då. En teori som jag är förtjust i har att göra med vad vi äter. En diet på skaldjur och fisk gav en skjuts, det man fick höra som barn att man blev klok av att äta fisk är inte helt hämtat ur fablernas värld. Inte för att det hjälpte i mitt fall, trots min förtjusning över kokt torsk med ägg i vitsås.
Men elden var mer avgörande. Den fick oss att överge rå mat för grillpartyt – inte bara mer mums utan även en kick för hjärncellerna. För ärligt talat: vem är smartast – en mangomumsande orangutang eller en flintasteksfrossande svenne? Vill ni passa på den frågan är det okej.
Men allvarligt, mat som värms upp före den äts upp (ja, det är ju svårt efter) sätter fart på hjärnan – det visar djurförsök. Möss som fått kokt käk blir smartare, piggare och lever längre än de som tvingas leva på råkost.
Det öppnar för en spännande, och lite skrämmande, framtid. För mycket av det vi serverar våra husdjur är ju tillagat på något sätt. Här pågår en snabb hjärntillväxt i det tysta vars konsekvenser vi inte kan överblicka.
I framtiden spelar matte schack med jycken, husse lagar sjötunga med kisse medan husets kanin roar Lillan med korttrick. Guldfisken är familjens minnesmästare medan undulatens musiktalanger är oumbärliga när alla löser Melodikrysset tillsammans.
Det medför även nya vanor för liv och död – när husets hamster når slutet av sin bana lär han inte längre acceptera att nå sista vilan via ett hammarslag. Han kan kanske få hjälp att stämma husse – Djurens rätt lär ha några rävar som läst juridik.