– Det enda man vet om framtiden är att man inget vet.
– Jodå, säger jag, man vet vad man vet. Ska vi ta cykeln till gym?
– Ja, svarar han, bilisten.
En viss utveckling har skett. Med mig då? Knappast.
– Man får ta det lugnt, sa en klok kvinna nu senast sen jag gnällt om att ytan med träningsredskap trängts ihop till hälften. Det kan bli mysigt, sa hon.
– Som en tipsrunda, sa en karl, inte många rätt. Men en kille med muskler och snälla ögon som påstod sig vara femtiofem hittade redskap som för mig var försvunna.
– Femtiofem? Du är högst fyrtio, det tycker väl din mamma med.
– Ja, hon fick mig när hon var fjorton och hon är fortfarande fräsch.
I dag är det mannen som letar. Är du klar redan? undrar han. Hemåt rullar vi i bländande sol i flygande fläng och med vatten vart än man ser.
Mammas storhjulade rullar lättast även uppför, ser mig om. Jo, han hänger med. Vid farstubron har en välkomstkommitté fördomsfritt blåst ihop och skatan flyger lågt.
Inne rör mannen ihop sin lunch. Och här står jag, tacksam. För livet. Ja, till och med för salladsmixen, att blanda med det knaperstekta.
– Och tänk, kunna göra allt man vill, vara två, vara pigg, efter gym har jag inte ens en rygg! Törs man låta så här?
Älsklingspojken kommer in efter skolan och glädjeprocenten strax hundra plus. Efter maten skyndar han sig till bussen, ska byta linje i stan. I maj blir det konfirmation. Han börjar vara stora karln, säger mannen som sett honom sen han var sex.
Dagen borde ha stannat där. Men den georgiska filmen var prisad. Där är fint, där har jag varit, säger mannen och vänner följer med till det f d regementsområdet.
Filmen knökar ihop krigets vansinne på liten yta. Salongen andlös. Motorljud på vägen = skott och död. Den Modige och Mandarinodlaren släpar hem pojkar vars hjärtan ännu slår. Doktor tittar in och går.
Man skjuter inte den fiende man lärt känna men innan är det säkrast att gömma vapnen. De fyra samsas i Den Modiges hus och brasan sprakar, nu räcker det med krig, säger pojkarna. Sen svänger en militärjeep in. Med galet befäl.
Efteråt bara en pojke vid liv, hjälper till att begrava även Mandarinodlaren, startar jeepen, kör hemåt mot familjen. Den Modige ensam kvar bland sina begravda och nu vet vi varifrån modet kom.
Jag går mot bilen i mörkret, uppfylld. Nu borde alla fatta!
Du vet att det är fiction? säger vännen över teét. Mannen uttalar sig. Inte om filmen, inte i dess anda. Har hört allt förut. Det här går inte, tänker jag ännu en gång. Men våra fredliga zoner vinner.