Det är ju för fasiken sommar, säger väninnan, sträcker fram en solros med en stor blomma och massor av knoppar, men du måste plantera om den, tipsar hon. Sommarfräsch hela hon och benen bara nedanför knäna. Hennes karl ser också somrig ut i sina solglasögon.
När sommarns första gäster svängde in, kom de med sol. Jag öppnade i jeans och tröja. Mannen hade jacka på sig när han gick till återvinningen med soporna.
Borde ha passat på att bada innan sommarlovet. Då ryssvärmen var här. Men då satt jag med näsan i ett korrektur och kunde inte tänka på annat om dagarna. Med den färdiga boken i sin hand, skulle ett enda borttappat ord lysa klarast av alla.
Går runt på gräsmattan med gästerna och skryter över mina träd. Ställer mig sen och pratar om ruggiga saker, tills han får ont i ryggen av att stå. Karlarna slår sig ner på baksidans altan. Min berättar om en svag, hittills okänd punkt hos det bilmärke de har gemensamt. Kondens som uppstått bakom plastskyddet framför strålkastarna.
Undrar var den skulle trivas, solrosen? Vi går vidare och spanar. Här! föreslår hon om framsidans uteplats inramad av ölandstok. Där står redan rosor i krukor liksom sommardahlia, blåöga och snöflinga, ett tittskåp ut varje sommarmorgon. Men det är inte söderläge. Huset står på tvärs. Än är det sol här, än där.
I dag är molnen alerta, vi äter inne. Nordvästan är inget drömläge, varken för båtar eller för mänskor.
– Sommarn 2004 hyrde jag en ensam stuga i skogen, säger väninnan, tänk att jag vågade. Och du kom och hälsade på.
Vi sitter i vardagsrumssofforna alla fyra efter älgsteken. Tar kaffe och jordgubbar och pratar om allt som faller oss in.
– Jo, men det måste ha varit 2005.
Den sommarn var rätt traumatisk, sju år av kärlek hade nått sin punkt. Jag hänger upp min tideräkning på starka känslor. Årtalen sitter som fastspikade. 2008 till exempel, då ensamheten tog slut. Och här sitter han, nog hade vi tur. Och dom med förresten. Med sina årtal.
Samtalet svänger, ämnena varierar. Det beror på den som för tillfället håller i ratten. Alla har vi våra käpphästar.
Innan de kör vidare mot hennes barndomstrakter, tar han upp kameran och knäpper kort av oss tre vid bilen. Som för fem år sen, då han senast var med norrut.
– Om fem år är vi här igen, säger han.
– Näää.
Svaret kommer unisont. Om fem år! Vilka är vi då?
Hoppas den blommar hela sommarn och blir flera meter, säger väninnan om solrosen och sen står man där och vinkar.