Våren kom tidigt i år. Det är inte ofta det är takdropp, fågelkvitter och regn i februari. I alla fall inte hela månaden. Det finns otacksamma typer som ogillar att det är så milt och skönt. Visst, det blir slaskigt och blött och det kan även jag muttra över ibland. Men det beror mest på att jag inte hittar skor som motsvarar vår sköna nya värld. Men i det stora hela är utvecklingen lovande – skönt att slippa tre meter snö och minus 30.
Så tänker jag och undrar över om galoscher och bottiner fortfarande finns i bruk. Jag är ju så grundligt trött på sura strumpor. En koll på nätet visar att de flesta gummigaloscher som där utbjuds till försäljning är prissatta i rubel. Våta fötter är tydligen ett bekymmer där också. Håhåjaja ... tänka sig.
Vår i februari och ständigt gråväder – det går ju att vänja sig. Att skotersäsongen blir kortare gör mig inget för jag har båt. Och vår grunda skärgård mår bara bra av stigande havsnivåer. Jag sparar kanske en och annan grundstötning i framtiden.
Det sägs att romarna aldrig märkte att romarriket gick under – det är något som historiker långt efter dem slog fast, både när och hur. Vi får väl hoppas att det även finns någon kvar i det yrket som kan göra detsamma i någon sorts framtid. För det fixar vi inte själva, vi har svårt med insikten om vad som egentligen sker när det våras i februari. Det är lite svårt att värdera förlopp som hotar oss så mjukt och försiktigt. Och hur gör man när allt det vi känner står i färd att förändras eller försvinna.
För ärligt talat - vi har nog inte en suck att påverka förloppet längre och nu blir det spännande. Moder Jord klarar sig alltid men vi då? Tja, det är ju inte som att vi behövs eller skulle saknas av någon annan än oss själva. Om det nu är möjligt att ingen kan sakna alla.
Kommer ni ihåg Bagdad Bob? En talesperson för den irakiska regimen på Saddam Husseins tid. När Irak invaderades blev Bob världsberömd för sina uttalanden i media. Särskilt en intervju har stannat i minnet – Bagdad Bob talar engagerat i TV om Iraks militära framgångar och om att de invaderande trupperna snart är utkastade ur landet.
TV-kameran står utomhus och tittarna kan samtidigt se över Bobs axel att det där pågår strider. Alldeles i Bagdads närhet. De som granskat TV-klippet noga hävdar att man till och med kan skymta amerikanska stridsvagnar i fjärran bakom Bobs rygg.
Men Bob ser dem inte, han ser inget av det som försiggår bakom sin rygg. Han vänder sig aldrig om. Han vill inte och jag förstår honom. Så länge han låter bli kan han tro sina egna ord om seger, framtid och ett liv. Så fort han
ser sig om inser han ju att slutet tvärtom är väldigt nära – vem kan klandra Bob för att han inte vill stirra den sanningen i vitögat. Men så blir det och Bob överlevde inte Saddams regim. Om han mötte liemannen med ryggen först vet jag inte men det förefaller sannolikt.
Vi är alla romare och vi är alla Bagdad Bob. Det är inte första gången våren kommer redan i februari. Så det så.
Undrar om jag ska investera i ett par gummigaloscher ...