Hösten är jägarens bästa årstid. En del, de ivrigaste och mest inbitna, delar in året i före och efter älgjakten.
Mina minnen från skog och mark är många, trevliga och roliga. Det är en härlig känsla att i gryningen vara på sitt pass och höra alla ljud i naturen som vaknar upp till en ny dag. På myrar eller åkrar kan man höra tranornas trumpetande. Ljudet dånar fram över landskapet mellan kullarna och väcker andra fåglar. I skyn hörs vingslagen från svanar och gäss som sträcker söderut efter att ha häckat i norr. När solstrålarna tränger fram genom dimmorna är det som om en rullgardin dras upp, och en allt större del av landskapet blir synligt.
Jägarna hittar sina pass. De behöver ingen kompass. Platserna är välkända. Från min hembygds marker är det t.ex. Ladutomten, Granåspetsen, Musberget, Åkes pass, Generalpasset, Mjöträskmyran, Kilmyren, Sandvägen eller Dimmornas bro.
På näthinnan har det fastnat bilder från olika jakter. Vid dimmornas bro fick jag se konturerna av en stor älg. Mellan tallarna och björkarna syntes benen och ibland kronan. En ståtlig syn. Jag tänkte att nu är det min tur att fälla storälgen. Hjärtat bultade och adrenalinhalten steg i mina ådror. Jag väntade bara att storälgen skulle nå fram till en glänta mellan myrtallarna. Så blev det inte. Den var försvunnen. Veckan därefter nåddes jag av beskedet att jaktlaget i en av grannbyarna fällt en 15-taggare. Månntro det var ”min” storälg vid Dimmornas bro?
Ett annat minne är från en älgjakt i trakten av Kolmården. Thomas Nilsson, framgångsrik travtränare och kusk och jag, hade fått passen bredvid varandra. Tomas Nilsson vann elitloppet 1990 med Mack Lobel och förknippas med sagohästen Legolas. I jaktradion hörde vi jaktledaren säga att det var älgar i riktning mot oss. Efter en stund kunde jag på långt håll se älgarna som i sakta mak kom allt närmare. En av älgarna var en mäktig tjur med vacker krona. De stannade bakom en grandunge. Helt plötsligt var de försvunna. Efter några minuter hörde vi, då de med några snabba steg passerade över skogsbilvägen cirka 100 meter bort. Det rasslade till i gruset på vägkanten. Storälgen gick sist. De hade tagit skydd i en sänka.
Ett annat tillfälle var på baroniet Adelsnäs hos baron Adelsvärd i Åtvidaberg. På långt håll såg jag älgarna komma lunkande över en mosse och i kanten av en skogsrand. I kikaren kunder jag se att en av älgarna var en ståtlig älgtjur med en stor krona. I stället för att passera över mossen försvann den in bland de stora granarna och syntes inte till något mer den dagen.
Älgjakten är mer än bara jakt. Det är trevlig gemenskap med roliga berättelser från svunna tider. Vassa och snabba repliker lockar till glada skratt. Det skämtas om bomskott, bortglömda saker och roliga episoder. Vid lägerelden grillas korv. En del halstrar löja. Någon njuter av thailändska rätter. Det är en rik doft av maträtter som varvas med träffsäkra kommentarer.
Nu har jag sålt gevären, men följer gärna jakten från hemgården.
Jag gör som på en teckning i serietidningen Hälge, som jag sparat. Den skjutglada Uffe går tillsammans med den något mer försiktiga kompisen Edvin, och får se GammelErik som sitter ensam ute i skogen. De går fram till honom och frågar: Har du inte slutat jaga? Det stämmer, svarade GammelErik. Men varför sitter du här? Han svarade: Jag vill lyssna på skotten.
Nu är det likadant för mig. Jag hör vackra ståndskall och lyssnar på skotten.
P-O Eriksson
Före detta landshövding