– Men bada är gratis, säger jag och vevar mitt bröstsim mot andra sidan, sen en bekant just påmint oss om allt som fanns här i Trolltjärn förut, men som kommunen inte haft råd att behålla. Bara livbojen kvar, fortsatte min bekant, badar gör man på egen risk. Han gör som man ska, simmar längs stranden.
Bryggorna minns jag, säger barnbarnspojken. Han varierar simsättet för att inte bli uttråkad. Jag kan simma runt dig, utmanar han. Men där går gränsen.
Ömsom är han ovan vattnet, ömsom under. Sån vill jag också bli. Har börjat öva. Fast inte här på det djupa. Hur djupt ? Det vill jag inte veta. Men nittio meter är sträckan tvärsöver.
– Snart får man kanske betala för att bada här, säger pojken.
– Inte under min tid, inte under din eller ens dina barnbarns, lugnar jag.
– I varje fall inte under din tid, säger han.
Om framtidens härskare vet man inget. De väljs av framtidens människor, ja till och med av oss. Allt som funkar och tillhör alla, det består. Det trodde jag. Tills det såldes. Tack och lov för allemansrätten, säger vi och simmar tillbaks. Sen blir det lek och plask utan tanke på frisyren.
En sommar som den här men i älven, var jag lika djärv. Ingen hann dock se att jag dök. Om det nu var det jag gjorde. Maken låg på en strandfilt, blundade i solen och levde. Och sönerna som små delfiner.
Ta bort sminket farmor, så det inte svider i ögonen, sa vår trettonårige sonson drygt trettio år senare, inför min comeback. När vi kom ner stod en pappa och ropade YÄ! BRAAA åt dotterns simförsök. Du ska ropa högre! manade hon.
Det märks att du har snorklat, sa min dykinstruktör. Och senare: Bra farmor! Nu var du nere i tjugofem sekunder! Det var sedan jag grävt ner tårna i botten. Tyvärr flyter ryggen upp om jag rör mig. Egentligen är det bra, peppade pojken, för då drunknar du inte.
Med den här sjunker du garanterat, sa han sen och räckte fram en tung sten. Som jag släppte. Nästa gång vi ses dyker han efter en ny. Jag håller den i handen hela vägen ner. Nu dök du! sa han.
En gång var han min elev. Hjälp, jag lyfter, sa han saligt på det grunda och knäppte händerna på bröstet, sen jag hypnotiserat honom att våga.
Under kvällsplasket igår kom en kvinna emot mig i vattnet och undrade om jag var den jag är. Det är du som rår för att jag är här, sa hon. Jag kommer ända ifrån Kalix. När jag ska till Luleå måste jag hit, tänkte jag. Var här i förmiddags och nu som det sista innan jag åker hem.
Det gäller att ha tyngden på rätt ställe, sa hon apropå dyka.
– Kunde hon? undrar min instruktör, henne måste du skriva om.
www.anitanilsson.se