– Vad länge sen, hojtar jag på väg mot affären.
Tåget går fort och efter kommer vi i sakta mak, som min gamla svärmor sa. Och hur ska man bromsa in det?
Tjejen som kom ilande längs husväggen är en bekant från högskoletiden. Nu genar hon mellan bilarna, kommer fram, säger mitt namn och kramar om.
– Och hur är det med dig? undrar hon.
Namn har sällan fastnat i mig, men ansikten stannar kvar och vad som var speciellt. Med henne är det rösten, ett tonfall man blir glad av.
– Bra! säger jag. Och du då, härliga värmländska, Karlstadtös?
– Jaså du minns? Jo, bra med mig med. Har du en penna som fungerar?
Jag sticker handen i väskan, men man vet aldrig med pennor. Jo, där är den.
Lyfter blicken, vart tog hon vägen? Nu ser jag. Hon står redan vid sin bil, lutar sig in, drar fram en stor brun kartong. Samma fart som då. Sån man är, sån förblir man.
Jag sträcker fram pennan, jodå, idag vill den. FLYKTINGAR, skriver hon på kartongen. Idag kom det tjugofem, berättar hon, men bara fem stannade här. Plus nio ensamkommande flyktingbarn, vi tar ju emot dem i Luleå, de yngsta elva-tolv, jag vet inte vad jag ska säga.
De har bara flip-flop-skor på fötterna. Inga mössor eller sockar eller vantar. Och familjerna som kommer tackar nej till overaller till barnen.
– De vill väl att de ska vara fina.
Hej då och hon ilar vidare med kartongen mot Röda Korset. Det där med minusgrader är svårt att fatta för den som aldrig haft några. Ordet kallt kan betyda kofta om man aldrig haft frost i näsborrarna.
På väg in i affären stannar vi till, mannen och jag. Vad bra, idag har han jobb, tänker vi när favoritrumänen inte sitter där. Idag är han här. Jag sträcker fram lite pengar och får Dik Mansch nr 4, tidningen till stöd för EU-migranter.
Det tar sig. Sakta, sakta, visar han. Jobba två- tre dar, jobb finish, telefon ringer, jobba en dag, jobb finish och så vidare. Frun litet jobb, fått personnummer, börjat på Svenska för invandrare, SFI. Han väntar på sitt. Familjen samlad, lycka! Pappa, skola bra, säger barnen. Bo fyra i en etta, det skulle inte gå, sa ett av våra barnbarn.
Apropå flyktingar tog mannen kontakt med Röda Korset. Sen dess har hans tåg bromsat in. Det började en tisdag eftermiddag. Till vår kyrka kan man gå, prata svenska och fika med nya svenskar som läst SFI och vill öva sig. Upprymd kom han hem. Sen dess har hans vecka fått fler stationer.
I dag packar vi upp våra tunga matkassar, tar oss en kopp och bläddrar i Dik Mansch. På svenska: Se Människan.
www.anitanilsson.se