Media och medias roll har diskuterats under de senaste veckorna inte bara i Norrbotten, utan i hela landet. Medieutredningen som regeringen beställt och presenterat visar på hur journalistiken inom tio år kommer att digitaliseras, snuttifieras, reklamfinansieras och helt enkelt på många vis försämras. Men jag kan inte tro på det. Jag kan inte tro på ett sånt dystert scenario, jag vet ju att publiken är smartare och kräsnare än så.
Jag tror att publiken, det vill säga ni kära läsare, alla radiolyssnare, TV-tittare fortsatt kommer att vara kloka, kritiska, och allt mer kräsna konsumenter. Nyhetsföljare kommer med allt större försiktighet att välja sina “hovleverantörer” av nyheter.
Det enorma utbudet kommer att göra att publiken skaffar sig kloka guider och smarta filter, vi kommer inte alls köpa allt av alla i framtiden. Varför skulle vi göra det? Tvärtom, vi blir ju mer och mer medvetna om vad vi stoppar i oss i matväg, vi väljer oftare ekologiskt och rättvisemärkt, och precis som med maten tror jag att vi kommer att leta och välja allt mer “kravmärkt” journalistik i framtiden.
Därför rimmar det illa i mina öron då medieutredningen beskriver ett sånt dystert scenario. Man beskriver till och med framväxten en helt ny typ av aktör, man tror att så kallade “medieborgare” kommer att ta över mycket av journalisternas roll idag. Medieborgarna skulle alltså ersätta journalisterna, bli en hybrid mellan en medieproducent och en medborgare.
Men om man tänker efter, såna har väl alltid funnits och kommer alltid finnas? Jag tänker på skvallergubbarna vid ljugarbänken utanför affären, damerna som genom tiderna alltid delat berättelser under juntorna, kommunernas anslagstavlor, olika institutioners hemsnickrade infoblad, eller bloggarnas tyck och tänk i oändliga spaltmeter. Med andra ord, alla privata informationsbärare som vitt och brett och gratis många gånger utan kritiskt granskande och med en tydlig avsändare (eller sponsor) delar med sig av stort och smått. Sånt kommer alltid att finnas. Men tydligen heter det “medieborgare” om det sker på nätet eller i sociala medier – men för mig kan eller kommer det aldrig kunna bytas ut mot livsviktig journalistik. Skvaller, information, kommunikation, reklam kanske – men inte journalistik. Jag vill inte ha det så, och jag tror inte heller att ni vill ha det så, och det är ju vi konsumenter som tydligen bestämmer.
Däremot står media i Sverige inför ett paradigmskifte. Tiden, (kanske främst tidsbristen), digitaliseringen och de nya plattformarna kommer säkert att ersätta tablåer, papper, FM, men aldrig journalistiken i sig. Det som kan försämra journalistiken är mediahusens snedfördelningar, deras felprioriteringar, deras nedskärningar, eller felsatsningar, men inte är det Internets fel.
Färre reportrar, särskilt i glesbygd försämrar naturligtvis journalistiken och även förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle. Ordet reporter kommer från franskans verb “porter” – att bära, och sätter man ihop det med “re” – åter, att åter bära, att bära med sig någonting tillbaka/ hem (till redaktionen), då förstår ni. Därför måste det finnas reportrar som åker ut i verkligheten, som åker ut i varenda vägkrok där det finns sanningar och människor, berättelser och nyheter. Finns det inte de som bär, så tystnar sanningen, och i det här fallet Norrbotten.
I dag är 90-års firande Sveriges Radio länets enda mediehus som varje vecka, året runt, bevakar länet ur ett riksperspektiv, som sänder ut nyheter och berättelser till hela landet från vårt vackra och viktiga Norrbotten. Det är skamligt att vi inte dagligen är av större intresse för fler stora mediehus.
Regeringens medieutredare borde, istället för att missbedöma oss, vi mediekonsumenter och vårt omdöme, använda sina resurser till att skapa ett rättvisare mediasystem, och en gång för alla säkerställa alla medborgares rätt till journalistik, fakta och bevakning.
LI SKARIN