Jag var precis på väg att inleda denna lilla vardagsbetraktelse med orden "När jag var ung...". Men jag hejdade mig eftersom jag plötsligt upplevde de raderna som lite skrämmande. Det där med att konstatera att en har varit ung, det måste ju betyda att en börjar känna sig gammal. Hur som helst. När jag var yngre hade jag oftast en klar bild över mina åsikter, jag var inte sällan tvärsnabb att ta ställning i olika sammanhang. Då liksom nu, var jag en ständig försvarare av rättvisa, men då såg jag oftast bara ett givet alternativ. Det var svart eller vitt och inte så mycket där emellan. Människor som hade längre transporsträckor för att komma till beslut, avfärdade jag inte sällan som hopplösa velpellar. Det där med å ena sidan, å andra sidan, det var ingenting för mig.
Men tillvaron är sällan så enkel att den endast består av två motpoler och verkligheten är ofta mer grådassig än svart och vit. Även om jag fortfarande stolt kallar mig för ytterst principfast så fastnar jag ofta i grubblerier om vilket svar som faktiskt är det rätta. Jag har nåtts av insikten att det inte alltid finns några rätta svar.
Ta det där med Miljöpartiets kris, till exempel. Yasri Khan, som nominerades till partistyrelsen och som sedan hamnade mitt i stormens öga eftersom hans tolkning av islam innebär att han inte hälsar på kvinnor genom att skaka deras hand. Han hälsar, men inte på det sätt som vi är vana vid. Fel, eller rätt? Respektlöst, var min första tanke. Som att backa bandet tillbaka till medeltiden, sade någon i ett radioreportage där ämnet avhandlades. Högst olämpligt som företrädare för ett parti som öppet tagit ställning för alla människors lika värde. Direkt anifeministiskt. Ja, eller kanske nej? Det där symboliska handslaget fick mig att fundera. Och jag är långt ifrån övertygad. Om en man skakar min hand, men på annat sätt förminskar min person, min kompetens eller min existens, då är ju det handlaget ingenting värt. Om en annan man av religiösa skäl väljer att inte ta min hand, men arbetar aktivt i ett politiskt parti för ökad jämställdhet i samhället, då är det utan tvekan att föredra. Helst skulle jag givetvis önska att alla, oavsett kön, härkomst eller religion kunde mötas och bemöta varandra med respekt.
Det är faktiskt ganska befriande att inte vara så svartvit i sina uppfattningar. Det finns dock tillfällen där det faktiskt är nödvändigt att veta precis var en står. Jag säger nej till våld, rasism och annat förtryck. Och nej, när ungarna för femtielfte gången ber om en glass till. Om jag inte är superstressad och dödstrött. Då kan det faktiskt hända att jag svarar ja. Inkonsekvens? Ja, fast egentligen bara lite mänsklig gråskala.