Vad kan strukturfonder, hästsport och sommarpratare ha gemensamt?
Det råkar vara tre frågor som har norra Sverige och denna sommar som gemensam nämnare. Tre kliande sommareksem som irriterar mig enormt.
Under Stora Nolia i Piteå var jag inbjuden till att debattera frågan om EU:s strukturfonder, frågan var, vad skulle jag göra om jag fick fyra miljarder kronor att spendera under sju år? Jättespännande fråga, jisses så galet mycket pengar, hälften från EU, hälften från staten, halva potten till Norrbotten och halva till Västerbotten. Vad skulle jag göra?
Som debattledaren Robert Bergman klokt konstaterade så är det intressant att frågan sällan eller aldrig ställs till människorna i regionen, vad skulle vi egentligen vilja göra med pengarna? Om vi själva fick bestämma. Vad behövs egentligen? För att utvecklas, vilja verka, leva och bo här?
Eftersom det enligt beskrivningen utgår strukturmedel till ”eftersatta regioner” i Europa så antar jag att vi inte räknas kapabla nog att bestämma själva vad pengarna ska användas till, därför har vi väl heller aldrig blivit tillfrågade. Vi kanske helt enkelt räknas som ”efterblivna”, som kommunalrådet Peter Roslund råkade snubbla fram (i en ren felsägning) när han egentligen skulle säga eftersatta. Peter ska inte tråkas för detta, hur ofta säger inte jag fel, men man undrar ju hur de i centrum betraktar oss i periferin.
Och ju mer man grunnar över det, desto mer förbannad blir man. Så här står det när man snabb-wikipediar-sig-fram: ” Europeiska regionala utvecklingsfonden bidrar främst till att hjälpa de regioner som släpar efter i fråga om utveckling, som genomgår ekonomisk omställning eller har strukturella problem.”
Hur ända in i glödheta har Norrbotten kunnat bli en släpande eftersatt region? Landsändan som har de största naturtillgångarna, som pumpar ut (ner) malm, skog, vattenkraft till rikets skattkista och bidrar av BNP av stora mått. Varför släpar vi efter ekonomiskt, och strukturellt? Jo, för att vi är och förblir en svensk koloni. Kolonialiserade slavar vi fortfarande snällt efter bistånd och förbarmas med strukturfonder och allmosor.
I Sveriges Radios Sommar i P1 klär sig landets storstadsbor och sörlänningar i blomsterkransar och annekterar radiovågor och maktutrymme även denna sommar. I ren protest så lyssnade jag (nästan) bara till författarinnan Åsa Larsson och hon var fantastisk. Det provocerar mig oerhört att det inte tycks finnas tillräckligt intressanta människor utanför svensk storstadsregion. Detta är egentligen inte ett ”norrlandsproblem” utan en makt- och mediefråga som berör all glesbygd. Vi är inte tillräckligt intressanta, vi som väljer att leva i dessa eftersatta kolonialområden.
De stora mediehusen fortsätter att packa ner sina lokala och regionala verksamheter, och i ett nationellt sammanhang så har snart halva Sverige tystnat. En landsända som fortfarande uppfinner, producerar, levererar, attraherar, slår värmerekord och vinner i antal soltimmar. Ändå är bilden av oss, nationellt sett, mörk, myggig, kall och tyst.
Sist men inte minst så är sommaren 2014, sommaren som får halva hästsportsverige att sätta spettekagan på sniskan. Piteå tar SM-Guld i lagdressyr och hur än mycket ryttareliten från finklubbarna på herrgårdsklubbarna i söder (okej nu raljerar jag aningen, förlåt) men, hur än mycket de fortfarande tror att vi rider på renar i ”Norrland” så slår vi till så där underbart skönt underifrån. Norrifrån. Och irritationen gällande detta tredje och sista sommareksem är egentligen att alla i ridsportsverige tycker att detta är rätt förvånande, medan väldigt få här i norr, egentligen har fattat hur stor denna vackra, kvinnostarka sport är.