Minns ni så fantastiskt det var förr att komma till huvudkommunen. Och till de grekiska öarna. För att inte tala om Paris, London, New York och Bangkok. Men de var då det, innan fan och hans moster hade varit där och man mötte luleåbor både på Broadway och Antiparos åsnestigar.
Det är fortfarande väldigt kul att resa men såååå fantastiskt är det inte längre. Lite av glansen falnade när man mitt i en beskrivning av hur mysigt det är att äta svärdfisk på Farous lilla bar i Mindelo blir avbruten av någon som tycker att hans rökta räkor var godare. Handen på hjärtat – skrytfaktorn är inte helt oväsentlig för den totala resupplevelsen. Särskilt när man återvänt hem. Vi är visserligen ett resande folk men lite av vitsen med att lämna hemlandet är ju att slippa hemlänningar.
Nåja, slippa norrbottningar kan man göra här hemma. Jag läste någonstans att Norrbotten är den glesast befolkade regionen i hela EU. Det lyfts ofta fram som ett problem men jag ser det som vår största tillgång. Jag har inget emot folksamlingar på Time Square men sitter gärna ensam på stubben i skogen. Eller själv, som det heter numera sedan ensam fått en så negativ klang. "Jag bor själv", säger folk. Men så duktigt ...
Luleå är en bra plats och reslusten finns fortfarande kvar. Men livet vore inte detsamma utan fritidshuset i de olåsta cyklarnas land. Där finns det också folk men mer utspridda och med mer kontakt med och koll på varandra. En paradox och ett samhälle på väg att försvinna.
Men glesa Norrbotten lär väl inte förbli glest så länge till. Rätt vad det är har folkvandringarna fyllt även vårt hörn av världen. Och då får jag dela med mig av min stubbe men det är helt okej.
Min farmor hade en bror som for till Amerika. Jag vet inte varför men jag antar att han ville få ett bättre liv. Hur det gick med det är oklart men han kom så småningom hem till Dalarna igen och jag fick ärva hans amerikakoffert. I den finns löskragar för fem cent styck, inköpta i USA före första världskriget. Sånt kan jag tycka är lite coolt.
Att han emigrerade var inte alls konstigt, det gjorde var femte svensk på den tiden. Folk flyttade i stora skaror, det var tufft hemma och ingen ifrågasatte deras rätt att söka ett bättre liv på annan plats.
Allt detta tycks vi ha glömt i dag. Ja, vi anser väl fortfarande att vi ska få bo och arbeta där vi vill. Men det blir bekymmersamt för oss när andra människor ser saken på samma sätt. Visst blir det problem om alla får flytta dit de vill men problem blir det i alla fall, bara av en annan sort. Och här finns det i alla fall gott om lediga stubbar.