Trimmat, otrimmat, ansat, vildvuxet och en liten elegant snorbroms. De finns i alla möjliga former och fasoner – den sista bastionen för männen.
I början av 60-talet sjöng salig Brita Borg om "ulliga, krulliga gubbar". Då hade jag knappt lärt mig cykla men sången dyker upp i minnet efter ett besök i Hötorgshallen. Visst, det blir allt vanligare även här hemma men där var det nästan löjligt – jag trodde jag gått fel och hamnat på Isis rekryteringskontor, ett jihadistmöte eller talibanseminarium.
Nästan alla män ståtade med präktiga förhistoriska skägg – det var inte bara orakat, det var "mossa en masse" för att citera Borg, eller Ramel som nog skrev texten. Det förekom även en del vältrimmad behåring men antalet slätrakade var lätt räknade.
Nu tänker jag inte kasta fekalier på mina lurviga bröder, jag tillhör sedan årtionden själv den del av manssläktet som har svårt att hålla kinden len och slät. Men det har mer med lättja att göra, parat med ett visst ointresse över hur man uppfattas av omgivningen. Men alla buskageutbrott som jag nu ser rör sig om högst medvetna uttryck. Och det kanske ska ses som ett resultat av jämställdheten.
Män och kvinnor är ju helt lika, bortsett från biologin, anatomin, fysiologin, sociologin, genetiken och psykologin. Och vi är dessutom jämlika.
Samtidigt kan man konstatera att mäns seder och oseder samt traditionella attribut fortfarande ses som norm, rankas högre och blir därmed mer eftertraktansvärda för alla. Mycket av det som tidigare var förbehållet män är nu standard för alla. Det omvända är inte lika vanligt.
Ta till exempel alkoholmissbruk, boxning, våldsbrott, jakt, snusande och traktorkörning. Där är kvinnor snart lika framträdande som män. Men det är inte lika lätt att hitta förskollärare, konstsimmare, sekreterare eller strumpstickare i helskägg.
I dag är det självklart att kvinnor bär byxor, kavaj och känga med stålhätta. Medan kjol, långklänning och läppstift ännu inte helt slagit genom i männens garderober och accessoarer. Vad allt det här säger om jämställdheten i stort är jag inte personen att svara på men det tål att funderas över.
Men var kommer då skäggen in? Jo, männen ser sina reservat bli allmänning och deras attribut bli standard för alla, ett efter ett. Stängsel efter stängsel monteras ned och vi har ju redan konstaterat att intresset för att köpa strumpbyxor som motdrag är lågt.
Det kan uppfattas som vi nu retirerat till den sista försvarsmuren men jag tror inte ens det är medvetet. På Hötorgshallen talar ingen rakt ur skägget men det finns i luften; "hit men inte längre – den här vallen forcerar du inte, damen ...denna lurviga bastion är ointaglig!"
Rakning, någon?