Sitter vid en ljusblå vägg i ett gathörn, mittemot ett hus i rosa och ett i aprikos och väntar på soppan vi beställt. Måste få i oss nåt efter ståhejet med bussen och rummet. Sitta lugnt, se livet i Viñales strömma förbi.
Flickor på väg mot skolan, ljusblå skjorta, mörkblå kjol, vissa bär parasoll. Två oxar som drar en kärra med jord och en man med tvättmaskin över axlar och nacke. En cyklist med armen runt en bred madrass (det går så där), hästar med kärror, hästar med ryttare, en kille som trampar förbi med vitlöksflätor över sig. En ljusblå Chevrolet -49:a och en vinröd rysk lastbil från 80-talet med flaket packat av halm? Sockerrörsrester, tror mannen.
Intill oss tre ivriga karlar, de tittar inåt. Boxning i teven. Och nu kommer tjejen med vår rykande soppa, kycklinglår kokta i buljong, massor av nudlar i botten. Åh, sa Havannaborna längtande, ska ni till Viñales?
Dagen därpå bär det ut i naturen. Gå tills vägen svänger höger, ta då vänster, sa killen på turistbyrån. Och karta? Bara den på skrivbordet. Många bokar guide. Ska ni gå själva?
Aha, Suecia, Sverige! säger kubanen vi möter vid odlingarna (där man tröskar med hjälp av oxar). 1986 mal año, dåligt år, Olof Palme pang, 2003 mal año Anna Lindh. ABBA bueno, bra. Han nynnar money, money, money och undrar om krisen i Europa.
Längs tobaksfält, bananplantager, sockerrör i mängd viker vi mot gröna blommande ängar där glada små grisar springer omkring. Nationalpark? Skylten överraskar, liksom hundratalet murade trappsteg uppåt berget mot en grotta, stor och vid.
En kille hänger i taket intill öppningen. Va kommer ni fra? undrar den andre. Norrmän vet var Luleå ligger. Gå ner samma väg, inte kul, säger jag, tänk om man kunde fortsätta!
Det går grejt det, lovar han. Bara gå, hundra meter kanske. Ta små små steg igenom det svarta tills ni ser ljuset. Rådet låter bekant.
Nähä, tycker mannen och sneglar ner från öppningens kant, här går vi inte. Joho, bestämmer jag, här väljer man sin egen väg.
När ni kommer ner, sikta mot det stora trädet, tipsar en österrikare på väg upp och ser ut som om han sett himlen.
Hela dan har jag stönat: Åh så vackert och nu! Mellan bergen, på en liten höjd på slätten står det. Som om det alltid har funnits där, spanande mot röda jordar och vidsträckta gröna fält. Framme visar sig det gamla trädet vara en offerplats.
Kameran borta, guldkedjan med hjärta, klockan. Hålet fylls på, inifrån. Och ikväll blir det dans under öppen himmel nere i byn