Det var i början av 1990-talet och jag gick i högstadiet. Sverige befann sig i djup lågkonjunktur. Partiet Ny demokrati satt i riksdagen, Lasermannen sköt ned personer med invandrarbakgrund på öppna gator och musikgruppen Ultima Thule var omåttligt populär.Jag var som 14-15-åring nog till stor del upptagen med att grubbla över det jag antar att de flesta tonåringar gör, nämligen om hur jag skulle dölja finnarna i pannan, hur jag skulle ge svar på tal till killen i korridoren på väg till hemklassrummet, han som tyckts ha gjort det till sin livsmission att hacka på mitt utseende varje dag. Men jag läste tidningar och jag förstod att Sverige, trygga, stabila Sverige, befann sig i en kris som var långt mer än bara ekonomisk.
På min skola fanns en elevkafeteria där vi hängde så fort vi hade rast eller håltimme. De coolare typerna brukade sitta inne i elevassistentens rum och välja vilken musik som skulle spelas. Det hände att jag hakade på en kompis och satte mig där inne. Och jag minns en diskussion som några elever hade med elevassistenten angående en skiva de ville spela. Ultima Thules senaste. Hon sa nej, den får ni lyssna på någon annanstans. Eleverna argumenterade emot, på ungdomars allvetande vis och de kunde eller snarare ville inte alls se något som helst problem med gruppens musik. Hur kunde det vara rasistiskt att sjunga "Änglamark" i rockversion? Men elevassistenten stod på sig.
Jag tilltalades aldrig av den musiken. Jag kände till debatten om bandets eventuella kopplingar till nynazistiska grupper och musiken skrämde mig faktiskt. Kanske mest för att några av de som lyssnade på den även lyssnade på uttalad Vit makt-musik och skrek "SiegHeil" på stan när de hade varit ute och festat.
"Tillsammans med Lasermannen, Ny Demokrati och brinnande flyktingförläggningar var de en del av en främlingsfientlig våg som svepte över Sverige. Ultima Thule var soundtracket till denna missnöjeskultur som ekade överallt...", skrev DN-journalisten Andreas Nordström 2012. Och precis så var det nog, även om Ultima Thule-fansen på min skola antagligen var för unga för att göra några djupare reflektioner kring det rådande samhällsklimatet.
När vi nu sett resultatet av valet till EU-parlamentet runt om i Europa, när vi ser hur högerpopulistiska och rent rasistiska och nazistiska partier når stora framgångar i flera länder, då tänker jag tillbaka på 1990-talet och min högstadietid. Och jag tänker på hur viktigt det är med en vuxenvärld som vågar reagera, även på det som till synes bara är ungdomligt oförstånd eller uttryck för en musiksmak. Någon som vågar ifrågasätta och kräva att ungdomarna reflekterar över sina val. På tal om val så närmar sig sig riksdagsvalet, kommunvalet och landstingsvalet med stormsteg. Jag tänkte uttrycka en förhoppning om att alla röstberättigade gör sin plikt och lägger sin röst för ett tolerant och öppet Sverige. Men det får bli en uppmaning istället. Kliv upp från sofflocket och gå och rösta, för bövelen.