Vad har Luleå fört för bostadspolitik under de senare åren? Jag ställer mig frågan inte för att vara retorisk eller ironisk. Uppenbarligen inte en bostadspolitik som klarat av att förse bostadsmarknaden med nog många bostäder. Kötiden för att få en hyreslägenhet i ett populärt område är lång, på samma sätt som möjligheten att få en tomt fördelad via tomtkön inte heller är tillfredsställande. Otillåtna vidareförsäljningar av tomter visar sig vara klipp värda flera hundra tusen kronor och pressen på att få till nya planlagda områden är stor. I det ljuset undrar jag lätt vilken bostadspolitik som förts och mer angeläget - vilken politik bör föras?
Utan fler bostäder i Luleå är det naturligtvis omöjligt att få fler invånare. De senaste femton åren har nivån på investeringar i kommunen slagit alla rekord. Den urstarka kassa som byggdes upp åren före användes till fantastiska projekt med ny gymnasieskola, nya satsningar i äldreboenden och upprustningar av statskärnans utformning och med Kulturens Hus som grädden på moset. Resultatet i invånarnas uppfattning om kommunen och trivseln låter inte vänta på sig. Vi känner nog alla en glädje över besluten och resultaten av att kommunen burit spenderbyxorna under en lång period av år. Samtidigt står vi och stampar med en befolkningstillväxt som inte motsvaras av de satsningar som gjorts. Kommunen växer, men inte annat än obetydligt mer procentuellt, än vad den gjorde medan kommunen byggde upp det kapital vi nu spenderat.
Vi har talat byggande i över tio års tid, men inser att det varit mer ord än handling. De bostäder som kommit till har alla varit välkomna, men har i hög grad handlat om småhusbebyggelse utanför stadskärnan och satsningar på relativt sett dyra flerbostadshus i attraktiva lägen.
Det är i det sammanhanget vi ska sätta debatten om utförsäljningar av allmännyttiga bostäder i Luleå. Är det ett ”yxhygg i allmännyttan” som en debattör skildrade det, eller en del i att försöka få till nya bostäder? En avvecklad bostadspolitik eller en utvecklad? Är det sämre att bo hos ett privat bostadsföretag än ett allmännyttigt?
I Luleå ligger vi högt över riksgenomsnittet i andelen allmännyttiga hyreslägenheter. Förslaget om försäljning av lägenheter skulle göra att vi närmade oss eller hamnade på riksgenomsnittet beroende på hur vi räknar och till vilken kategori kommuner vi placerar Luleå.
Allmännyttans historiska framväxt kopplades till ett mål: Sverige behövde bygga fler bostäder - för att å ena sidan klara av den kraftiga omflyttningen av människor och ökningen av befolkningen och å andra sidan bygga bort den dåliga boendestandarden som var utbredd i hela riket.
Bedömningen var då att de enda aktörer som kunde förena långsiktigheten och det kraftiga risktagandet var staten, som skulle ta hand om finansieringen av byggandet och kommunerna som skulle bidra med den nära kunskapen och långsiktigheten. Miljonprogrammet som var den allra största satsningen i vår historia genomfördes under åren 1965-1975 och representerar en stor del av det allmännyttiga beståndet och var kanske det tydligaste exemplet på hur ägandet och byggandet hörde ihop.
Så är det inte idag. Staten finansierar inte byggande brett i allmännyttig regi. I kommunernas byggande finns naturligtvis allmännyttan med, men inte som den stora volymproducenten. Den ideologiska frågan avgörs inte i om Lulebo har 40 eller 70 procent av lägenheterna. Däremot avgörs Luleås framtid i att vi lyckas med byggandet av fler bostäder.