Jag hade nöjet att få sitta ned tillsammans med några kloka kvinnor och prata om arbetsliv, privatliv och allt däremellan över god mat och vin för en tid sedan. Och efter en stund hamnade flera av oss i ett samtal om det där med utseende och skönhetsideal. Något som kan diskuteras i evigheter, även om det till synes handlar om det mest ytliga som finns.
Ytligt, ja, men att avfärda det som oväsentligt är bara att lura sig själv. Hur du ser ut har betydelse och alldeles särskilt om du råkar vara född till kvinna.
Upprinnelsen till samtalet var att vi pratade om en person som alltid ser så himla tjusig ut. Så där utan att det på något sätt verkat för överansträngt (ja, ingen ska ju tro att en står framför spegeln och fixar sig i timmar, gudbevars) utan bara så där lagom... perfekt. Samtalet tog olika vändningar, men vi enades om att åldern har en positiv effekt på självbilden. Någon konstaterade att hon tycker det är lättare nu att vara snygg på det sätt hon vill, än under ungdomsåren. Och så är det nog för många av oss, som vuxna och medelålders (ja, så heter det ju när en passerat 30 med råge även om det låter jättegammalt) att det där med ångest över det egna utseendet avtar och ersätts med acceptans och kanske till och med känslan av att vara nöjd och trivas med sig själv. Vi pratade också om utseendet som en belastning och här kom vi in på det där med att uppfattas som snygg av sin omgivning också kan innebära vissa problem. Och där får jag medge att jag inte direkt har kunnat känna direkt sympati för de som drabbats av just det, eftersom jag har svårt att relatera till problemet. Jag har alltid, något enkelspårigt, tänkt att snygga människor helst inte bör klaga på just det, att de är för snygga. Det känns liksom lite drygt gentemot andra som suktar efter att uppnå vissa omöjliga ideal.
Men kvinnor som är vackra i omvärldens ögon riskerar att begränsas av sina yttre företräden. De kan bli avfärdade som snygga men just ingenting mer. De kan utan någon som helst grund beskyllas för att vara ytliga och i värsta fall behandlas som inkompetenta och rent av korkade. Och det är inget annat än rent fördjäkligt att det ska vara så. Det är kvinnorna som drabbas hårdast. Säg den man som bli avfärdad som inkompetent för att han är för snygg. Men utseendehetsen drabbar givetvis män också och tyvärr även barn. Och jag fasar för den dagen då jag måste förklara för mina barn att det som är viktigt är de personer de är, inte hur de ser ut. Och jag vet att jag kommer att säga ungefär så, även om jag vet att det till viss del är ljug. Jag kommer att spotta ur mig käcka floskler om att de ska jobba på sin insida, även om jag vet att de inte kommer undan pressen.
Några veckor efter den första sittningen hamnade jag i ett nytt samtal med några andra kloka kvinnor. Om utseende igen, om åldrande och kroppsligt förfall. Om rumpor som visserligen har blivit större, men inga fasta jeansrumpor för det. Och det slog mig att utöver allt det där om att insidan är viktigast så vet jag vad jag kommer att försöka inpränta i mina barn när utseendehetsen plågar dem som värst. Att det blir bättre. Även om spegelbilden inte nödvändigtvis ser ut som ni vill som kommer ni en dag att kunna se och uppskatta det som är unikt och fint för just er. Och det ni inte uppskattar kommer ni att kunna skratta åt.