Regnet hänger tungt men släpper då och då taget. Ikväll får vi nog dansa själva, sa jag. Ute redan nästan mörkt.
På väg mot Boden skymtar Luleälven som en urvattnad rand i det svarta.
Minns du vad den blänkte i juni, säger jag men mannen har fullt upp. Alltid finns någon som beter sig konstigt. Nu på en sjuttiosträcka.
– Den där kör bara sextio, han är nog inte nykter, tror mannen och tar sats. Fil vid fil ligger de sen, tills mannen gasar förbi i nittiofem.
– Jag visste inte att du var med i tävling.
– Jag tyckte att han sackade.
Sen blir det lugnt. Och vi är då inte ensamma. En hel rad bilar parkerade längs vägen mot Björknäsparkens port. Vår plats alltid ledig.
Inte får man stå i en rondell, tänker väl de andra.
Ute växer kön till sig, klockan 21.05. Black Jack drar in oss mot ljuset med flera instrument och rytmen får kroppen att svänga redan innan vi betalt.
Välkommen, hälsar de ideella så det syns och känns, vi hänger av jackorna och glider iväg. Golvet en välskött dröm. Det sorlar runt oss. Ibland bäst vara tyst och njuta.
Har du gått kurs? förvånas jag sen mannen min tagit en ny tur i bugg. Hur gjorde han? tänkte jag sen. Gör det igen! Vet inte, det bara kom, sa han. Inget kan stoppa oss nu, spelar orkestern.
Bjuder upp en bekant under Damernas som efter Lucky Lips undrar: Har du nu kommit på vad lycka är? Den kommer hastigt, svarar jag snabbt. Ibland varar den länge hinner jag inte säga, för då kör orkestern igång med låt nr 2.
Håll mig i midjan i stället, ber en obekant kille som pratat om Kusmark. Jag tvekar men tangerar min moraliska gräns till Nakna på balkongen. Utifrån sett är stilen nästan normal, ser jag sen.
Man ska inte bara vara hemma och vänta på döön, sa en änkling. Och en kille i min egen längd ungefär och med egna steg kommer fram och får mig att sväva igen, lättast om man dansar på tå. Nu i sambatakt.
Vad händer sen? undrar flera. Blir vi hemlösa? Danslösa? De snälla ideella slutar snart. Finns nya? En har bakat goa bullar varje dansvecka i åtta år, en annan fixat smaskiga mackor.
Nu ska vi inte prata, bara gnossa, tycker en gammal bekant, men det är jag för kort för. Han älskar sin hund.
Märkligt vad musiken kan göra, säger en karl som vågat pröva alla sina turer och säger att nu klarar jag vintern.
– Effektiv dansmusik, de släpade lite på takten så man hann med. filosoferar mannen på väg mot bilen 01.15.
Att vi är på väg in i mörkrets tid, tänker man inte på. Och blundar man syns det inte hur fort det går.
www.anitanilsson.se