Precis som på de flesta arbetsplatser samtalas och diskuteras det friskt vid fikabordet på vår redaktion. Vi slurpar i oss en massa kaffe och avhandlar högt och lågt varje dag som en välbehövlig paus i nyhetsbevakningen. En ständig favorit i repris på samtalsagendan är utan tvekan svunna tider. Skoltiden, till exempel. Lärarna vi minns och de vi helst vill glömma. Mustiga skildringar från tiden då orgel var ett fullkomligt givet inslag i klassrumsmöblemangen och där lärarna hette Gunvor, Ulla och Ingeborg. Historier som framkallar minnen av blöt lovikkavante med hängande snöklimpar, skidutflykt med varm choklad i glastermos som alltid gick sönder och inga andra grönsaker än kokta morötter och ärter till den inte alltför smakrika skolmaten.
Dessa återblickar till det förflutna påminner mig ofta om allt som är bra i dag, men också om det som har blivit ganska eländigt.
Ta språket, till exempel. Har det inte blivit urvattnat? Vi mejlar, sms:ar och chattar och strösslar förkortningar omkring oss som aldrig förr. Jag märker att många i min omgivning även har börjat använda förkortningar när de pratar. Och det är i de sammanhangen som jag börjar känna mig aningens gammal vid 35 års ålder. Jaja, 36 ska vi väl skriva, men det är några månader kvar dit. Vissa uttryck, som jag nog hållit för alldeles självklara, tycks ha hamnat på någon alldeles iskall utelista.
”Vi såg ett reaplan (det är ju till och med en förkortning) när vi var ute i går, Algot tyckte det var jätteroligt”, berättar jag för en något yngre förälder. Hon tittar på mig, lite frågande. ”Reaplan…? Jaha, okej”.
Hemma får jag ingen sympati alls för mitt användande av detta tydligen helt okända ord. ”Sa du reaplan”, flabbar mannen, aningens för högt för att det ska vara vänligt. ”Ja, vad heter då?”
Han svarar inte, för han vet säkert inte själv. Han tillhör ju också generationen som har föräldrar som svarade ”reaplan” när vi frågade vad det var för ett slags flygplan som dånade så högt. Och jag tänker att språket är ett av de tydligaste tecknen, förutom de mer fysiskt uppenbara, som avslöjar att en håller på att bli tant.
Det slår mig att jag istället för att försöka hänga med borde göra det till min livsmission att återuppliva gamla uttryck som hamnat i frysboxen. För en snabb uppdatering av ord som glömdes bort fungerar det alldeles utmärkt att titta på gammal pilsnerfilm, där kan en lära sig ord som ”dagsedel”, ett vackert uttryck för något så nedrigt som en örfil. Eller ordet ”märla”, som är en slags tacklingsteknik som slagskämpar kan använda för att slå varandra till marken. Att åka på en märla är säkert ingen angenäm upplevelse, men det låter åtminstone tjusigt. Tjusigt, förresten. Är det någon mer än jag och damer i min mormors generation som säger det numera?
Ja, medan språket alltmer smulas sönder i förkortningar och vi ersätter fullt dugliga svenska ord med engelska översättningar vore det väl fint om någon slog vakt om vår egen språkskatt. Varför säga smartphone, när en lika gärna kan säga smart telefon? Varför maila när en kan skicka ett elektroniskt brev? Varför vara cool, när en kan vara en riktig … tönt? Eller tant.
Själv skulle jag vilja nylansera frågeordet ”vafalls” som lämpligen uttalas med något förvånad ton och som betyder ”vad händer”. Håll med om att det låter väldigt mycket trevligare än ”what the fuck”. Eller wtf, om ungdomarna själva får välja.