Alltså, det är ju pinsamt, faktiskt. Nyligen meddelade komikern Henrik Schyffert att han ämnade ta en paus från sin smarta telefon. Givetvis blev det uppmärksammat i medierna och någonstans framkom det också att gränsen är nådd när en börjar förlita sig på telefonens väderleksrapporter istället för kvickisilvret i trotjänaren utanför fönstret. Eller på sin egen faktiska förmåga att avgöra om det är lite kallt, rätt så kallt eller rent av svinkallt. Ut genom dörren bara och känn efter. Hur svårt kan det vara? Svårt. Det är också en svårt att erkänna för sig själv, det där med att telefonen skapar ett beroende. Bara känslan när du kommer på att den kära ägodelen ligger hemma på bänken precis när du parkerar bilen utanför jobbet. Lätt panik. Bara att vända tillbaka hem. Eller? "Ja, men hur ska jag kunna nås utan min telefon, tänk om det händer något med barnen på förskolan", är mitt starkaste argument. Ja, hur var det förr i världen? Mina barn har dessutom en far som liksom jag är utrustad med mobiltelefon och det är knappast sannolikt att vi glömmer dem hemma samma dag. På mitt arbete finns det en rad fasta telefoner och nog borde ett meddelande till mig nå fram ganska snabbt, även om jag är tillfälligt avskuren från den mobila världen.
För ett antal år sedan sedan hade vi på redaktionen besök av en amerikansk tidningsmänniska som bland annat pratade om sociala medier och de möjligheter som de öppnade för vår bransch. Han talade om hashtags som i mina öron lät precis som det faktiskt låter, som ett olagligt narkotiskt preparat. Det skulle dröja ett tag till innan jag förstod vidden av de sociala mediernas genomslagskraft, men vi fick höra att det närmast var tjänstefel att inte leta nyheter på Facebook och Twitter. Då kändes det fortfarande ganska långsökt. I dag är det verkligheten, på gott och ont.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad vi gjorde med tiden som vi i dag spenderar på att hålla oss uppdaterade i sociala medier via mobilen. Det är rätt skrämmande, faktiskt. Hur ofta ser vi en människa sitta någonstans, säg på en restaurang eller ett kafé och bara blicka ut i tomma intet? Nej, nej, här ska eventuella luckor i tiden icke alls användas för att blicka inåt eller lösa problem i tanken. Istället halar de allra flesta fram telefonen för att lägga ut en bild på maten de just ätit eller lattemuggen med kakaopuder på den skummande ytan. Jag också, det förnekar jag inte alls.
Men jag har bestämt mig. Jag tänker inte bli en stackare med självförvållad gamnacke och förhårdnade fingertoppar som krampaktigt håller mobilen närmast hjärtat. Nästa gång telefonen blir kvar hemma får den ligga där och skräpa bäst den vill. Den som vill nå mig kan skicka en röksignal.