Valet är över och jag lovar att jag inte överdriver när jag säger att det lämnade mig med en svår baksmälla. Och detta trots att det starkaste jag fick i mig under valkvällen var en portion szechuankyckling. För en politiskt intresserad journalist är valtider något av det mest spännande som finns, men när jag lade huvudet på kudden någon gång på morgonkvisten efter att ha bevakat valet hela kvällen och natten kände jag mig bara tom.
"Är det valdagen i dag?" frågar sonen en helt vanlig onsdag efter valet och jag svarar att det är det inte. "Valdagen kommer inte så ofta", påpekar jag och han funderar en stund. "Är det långfredag, då?" Nej, det är det bestämt inte heller. Jag tänker att alla dagar egentligen är valdagar, för hela livet handlar ju om en ändlös räcka val som vi måste göra, medvetet eller omedvetet. Vi har vardagsvalen, som i mataffären. Ska vi välja ekologiskt eller extrapris? Ett till synes litet val, men något som ändå kan bli väldigt viktigt på längre sikt.
Det märks att människor är mätta på att tala om valet (och nu menar jag det stora valet till riksdag, landsting och kommun). Det har blivit tystare om politiken på fikarasterna än för en vecka sedan och i Facebook-flödet landar åter lättsammare saker som en fredagsselfie eller en matstatus (ja, jag bidrar också, särskilt med det sistnämnda). Men rätt vad det är flammar debatten upp igen och det är tydligt att många känner sig rätt vilsna.
Jag tänker på hur det ska bli när barnen är lite större. Hur ska en som vuxen förklara för ett barn att den som vinner kanske inte får leda landet ändå och att det finns politiker som tycker att alla människor inte är lika mycket värda?
Vi som är lyckligt lottade och kan ägna tid åt triviala val som vilken tv-serie vi ska maratonglo på Netflix eller vilket godis vi ska mumsa på under tiden kan kosta på oss att vela hit och dit ibland. Större val kräver dock både ansvar och eftertanke. Det handlar inte bara om hur vi ska lägga våra röster vart fjärde år, utan också hur vi väljer att leva och vara mot människor i vår omgivning. Jag brukar tänka på alla val som mina barn kommer att göra på vägen till vuxenlivet. Roliga val, som fritidsintressen, böcker, spel eller färg på de nya gummistövlarna. Svårare val som utbildning och relationer. Gå sin egen väg, eller ge vika för grupptrycket? Rätt eller fel? Det är inte utan att jag tycker mig känna ett lätt tryck över bröstet. Och då har jag inte ens mina egna livsval med i beräkningen.
Sonen roar sig med att göra olika yrkesval mest varje dag. Sedan en längre tid tillbaka har han parkerat sig inom hantverkarskrået och det vore ju fantastiskt om det håller i sig. Jag menar, en yrkeskicklig hantverkare har väl en tämligen ljus framtid framför sig. Häromdagen kom han in i köket och hade stuckit ned slangen till leksaksdammsugaren i snickarbältet. "Nu kommer rörmokaren. Finns det något att laga här i köket?". Jag svarar att det säkert finns, men frågar vad han ska med damsugarslangen till. Korkad fråga, uppenbarligen. "Det är en liten grovdammsugare, den kan suga upp vatten. Och spott". Jaha, såpass. Och jag drar efter andan för att hålla en predikan om nolltolerans mot att spotta någonstans överhuvudtaget men i nödfall kanske utomhus. Men jag bestämmer mig för att lägga ned och ge gossen lite uppmuntran istället. Det gäller att välja sina strider. Och om intresset håller i sig slipper jag kanske välja rörmokare om en sisådär 20 år.