Under en konferens för något år sedan deltog några politiker och tjänstemän från Västerbotten och Norrbotten vid en föredragning om Arktis och miljöfrågor. Det var i Stockholm och jag satt tillsammans med många människor jag kände. Folket från UD och från Miljödepartementet var dock nya bekantskaper och vi försökte etablera den gemensamma dagordningen för att vi skulle kunna gå framåt i resonemangen.
Hon som var den ledande företrädaren för Miljödepartementet på plats tecknade visionen om ett ”grönt Arktis”. Jag log förläget när denna dåliga slogan förde tankarna till klimatkonsekvenserna med smältande polarisar.
Vårt perspektiv från norr handlade snarare om andra utvecklingsfrågor på plats i Arktis, dit ju våra två län räknas. Vi ville tala om hur vi kan samverka internationellt och skapa utveckling med entreprenörsskap och miljöförbättrande teknik i fokus.
Ett av kommunalråden, Robert Bernhardsson från Jokkmokk, formulerade sig elegant: ”När vi här uppe talar om ett levande Arktis, så tycker vi att det också borde finnas levande människor här.”
Krocken mellan höga ambitioner på miljöområdet och möjligheterna att ta tillvara och förbättra villkoren för människor, finns alltid. Precis i dagarna har Miljömålsberedningen släppt en utredning på 800 sidor om hur vi ska anpassa samhället för mindre klimatpåverkan. En stor del i resonemanget handlar om transporternas roll.
Samtidigt pågår Regeringens utredning om att införa en så kallad ”vägslitageavgift”. Det är förslag på att ytterligare beskatta tunga transporter på väg.
En sådan skatt har vi haft förut, men den ersattes av högre beskattning på fordonsbränsle. Den kombinerades dock med möjligheter till transportstöd för att inte slå undan fötterna för näringslivet som låg långt från järnvägsinfrastruktur eller möjligheter att nyttja sjötransporter.
Regeringens uppdrag till utredarna om kilometerskatt innehåller inga sådana hänsyn. Inte några hänsyn alls, om man ska vara väldigt krass. I direktiven påstås att införandet av en nya skatt för tung vägtrafik skulle styra om trafik från väg till järnväg eller fartyg.
Det avslöjar uppenbara brister i förmågan att se hur landet ser ut.
Vi verkar ha tagit förslagen med ro ända till utredarna hade en hearing med företrädare för näringslivet. Då framkom att de tänkte på en skattesats på 26 kronor per mil. I ett slag skulle all industri i landet söka sig till hamnen eller järnvägsstationen – om det fanns sådana att tillgå.
Man behöver inte åka på utflykt långt från huvudstaden innan man ser en verklighet som är annorlunda. Där begreppet skogsbilväg inte symboliserar hög standard eller kvalitet i underhållet.
Det var länge sedan vi använde flottning för timmer och vi ser ännu ingen järnväg byggas. Vi ska inte tro att lastbilarna bidrar med investeringskapital, inte ens med skattesatser högre än det redan löjligt högt satta exemplet om 26 kronor.
Det är nämligen inte lastbilarna som betalar, utan tillverkare och kunder. Det är de enskilda företagen och människorna som redan har konkurrensnackdelar av att de inte råkar finnas i centrum. I förlängningen är det dessutom skadligt också för de som hittills varit transportsystemets vinnare: de som kan åka tunnelbanetåg i den dagliga tillvaron.
Vi lever nämligen inte bara av att byta tjänster med varandra i staden. Knäcker vi skogsägare och basindustri blir vi alla fattigare. Här har våra politiker en möjlighet att ge den insikt som hittills saknats. Ett levande Arktis borde erbjuda ett gott liv för människor.