En blå lång utsträckt tunga, utlagd snett till höger. Ett avhugget huvud placerat märkligt mitt på gräsmattan. En kropp i förvriden ställning och ögon som rullat bakåt. Bilderna rullar upp och ned i sociala medier, många hejarop och tummen upp. Grattis!
Jag kan förstå att älgjägarna är stolta över sina byten i dessa tider, jag har full förståelse för att flödet i sociala medier präglas av eldar, kaffekok, vacker höstskog och hundar. Jag kan förstå att man vill visa för hela världen att man varit en skicklig skytt och en duktig jaktlagskompis. Precis som också jag spammar alla mina stackars facebookvänner med ideliga hästbilder, träning, tävling och prisutdelningar hit och dit.
Jag har bara så svårt för död. Eller egentligen inte död och jakt i sig, men när vi människor måste göra extrema arrangemang med djurens kroppar, då vi måste posera med huvuden, dra ut tungor och exponera jakten så våldsamt – då blir jag fundersam.
Vad är vitsen? Ingår det i jägarutbildningen hur man gör för att fotografera en tillräckligt slående och brutal jaktbild? Varför måste man posera med ett djurs avhuggna huvud på gräsmattan? Det är helt ärligt inte speciellt snyggt när huvudet på ett gigantiskt djur saknar hals och kropp och ställs stympat på gräsmattan och en liten gubbe sitter bakom och håller i hornen.
Det är precis som att djuret inte bara ska skjutas, och (helt okej) ätas upp, men det ska också förnedras lite allra sist. Jägarens maktfullkomlighet gentemot djuret måste förhärligas och förevigas. Jag har så svårt att fatta grejen.
Lika svårt har jag att förstå varför det varje gång blir ett ramaskri på nätet då rika prisjägare åker på safari i Afrika och lägger ut bilder på döda exotiska djur i extrema positioner – men när våra vänner, pappor, systrar och grannar gör samma sak och lägger ut morbida jaktbilder på våra skogars djur, är det ingen som reagerar.
Okej, giraffer, elefanter och noshörningar är självklart inte som lagligt lovliga älgar under jaktsäsong, men själva poserandet med det dödade djuret i Afrika (som upprör tusentals personer i kommentarer på Facebook) är detsamma som poserandet med våra vilda djur.
Förstå mig rätt – okej om jägaren vill ta bilder på eller tillsammans med sitt byte, men varför dessa överdrivet konstiga bilder, dessa morbida arrangemang med utslitna tungor och förvridna kroppar?
Ja, jag äter kött, jag äter gärna och helst vilt, och ja, jag är glad över att andra dödar och jagar eller jobbar på slakteri för min skull för jag skulle aldrig klara av att göra det själv.
Och ja, jag har svårt med hästfilén i charkdisken. Hästar äter jag helt enkelt inte, hur än mycket jag vet att vi borde äta mer hästkött för hästarnas skull – så att de skulle kunna avlivas, slaktas och ätas upp och slippa långa och plågsamma transporter till Sydeuropa. Ja, visst är det dubbelmoral och märkligt resonerat, men hästen som varelse ligger mig för nära hjärtat. För mig är de individer, arbetskamrater, kollegor, och mina bästa vänner. Att jag dessutom vet att de nuförtiden är fullproppade med gifter, penicillin, avmaskningsmedel och kortison med mera gör inte saken bättre.
Att äta hästfilé skulle för mig vara som att smaka människa. Det GÅR bara inte. För mig finns nån form av ingjuten själ i de där köttfibrerna . Däremot tycker jag att mina hästätande vänner är helt okej, jag skäller inte på dem, och jag klagar inte på dem som jagar vilt heller.
Min point är bara att det som ligger oss nära hjärtat och gör oss lyckliga borde förtjäna vår kärlek och respekt. Hästen för ryttaren, men så även älgen för älgjägaren.
Att förhäva sig själv över, eller förlöjliga en död varelse är för mig bevis på råhet och dåligt omdöme, man kan bara hoppas på karmas lag.