I veckan vände jag mig om två gånger. På en omkullvält back intill en container stod en tjej i dunjacka, hängandes med hela överkroppen ner i soporna och grävde.
Regnet sipprade ner och det var nära till minusgrader, svinkallt och grått. Frenetiskt och målmedvetet stökade hon runt, öppnade påsar, synade kartonger, lyfte aldrig ens blicken mot mig som fastnat mitt i steget och stirrade. Utan att veta säkert så såg hon ut som en av tiggarna som brukar sitta vid gallerians ingång på gågatan i Piteå.
Samma vecka får en 28-årig kvinna svåra brännskador efter att ha tänt eld på sig själv på Sunderby sjukhus. Vad som är sanningen bakom tragedin vet kanske bara de närmaste, men väljer man att tända eld på sig själv är man omänskligt pressad.
Jag tror inte att det är så att tillståndet i världen drastiskt försämrats på sistone, världen har bara kommit närmare lilla skyddade Sverige och Norrbotten. Det vi tidigare kunde titta på från distans på nyheterna finns ännu mer mitt ibland oss nu, i vår vardag.
Jag har i mitt arbete både som biståndsarbetare i Bosnien och som journalist och producent på Sveriges Radio och SVT haft förmånen att resa över hela världen. Jag har varit på några av jordens mest fattiga platser och sett krig och misär utöver det som är greppbart. Ändå blir jag chockad. Indignerad. Överraskad. Jo, överraskad är nog det bästa ordet. Att det står en ung tjej i rosa dunjacka och gräver i sopor, som om att det vore det mest normala man kan göra, mitt på ljusan dan, mitt i lilla välgödda Piteå.
På samma vis blir jag sorgsen över att tänka på alla de rasistiska påhoppen i kommentarsfälten i tidningar kring den brännskadade mamman. Människan är dum och oerhört grym ibland.
Jag tycker att jag har sett det mesta, men när fattigdomen och mänsklig misär kryper upp i ens famn, när det inte bara är "långt-bort-i-stan” utan i vardagen här hemma, ser jag det med nya ögon. Färgerna blir mer bjärta, sanningen mer påtalglig här hemma.
Jag klapprar fram i mina höga stövlar och kjol på väg till en middagsdejt med en väninna, vi ska planera en fest och spa-dag och kontrasterna blir liksom för mycket.
Vad letade hon efter? Mat? Sopor att sälja? Regnskydd? Kläder? Varför tände hon eld på sig själv? Hot? Våld? Utvisning? Psykisk sjukdom?
Min inställning till tiggarna är komplex, liksom de flestas. Jag hälsar alltid och tänker på Per Holknekt som berättade för mig och några andra under Styrelseakademien i Luleå att det värsta som uteliggare och tiggare var att bli ignorerad. När folk inte vågade mötas med blicken, eller se honom. Det var en tankeställare för mig. Jag ska se, inte blunda för människan som sitter på marken, jag ska inte blunda för Europas gigantiska utmaningar och orättvisor. Jag känner mig aldrig duktig eller glad eller nöjd med mig själv, oavsett om jag skänker pengar eller står över. Jag känner alltid bara olust.
Varenda gång jag ser en tiggare här hemma kan jag inte låta bli att tänka på en dag i Zenica i Bosnien-Hercegovina 1998. Jag och en bosnisk vän passerade en ung kille som släpade sig fram i gyttjan med två stumpar till ben, underkroppen hade blivit bortsprängd. Direkt efter krigsslutet fanns det inga sociala myndigheter som hade råd eller möjlighet att ta hand om dessa människor. Inga skyddsnät, den enda möjligheten för de svagaste var att förlita sig på andras, och kanske i första hand utlänningars, allmosor.
Jag sträckte fram handen för att ge ett par euro då min vän hojtade ett bestämt:
– Nej, Li du får inte ge! Det här måste staten hantera. Vi kan inte rädda människor genom enstaka allmosor, om han så måste svälta ihjäl för att bevisa det. Vi kan inte rädda vårt samhället i längden genom att förlita oss på att rika, eller rikare personer, på grund av någon slags tillfällig goodwill ska rädda de svaga. Det är samhällets uppgift, det är det enda vi kan kräva av vår stat, att bygga starka sociala, ekonomiska strukturer som räddar alla på sikt, och inte bara en tillfälligt.
LI SKARIN