Nu närmar vi oss en av de skönaste årstiderna. Det är vårvintern med ett flödande solsken över Norrbottens vida, vita vidder. En underbar årstid. Det är många människor som söker sig ut i skog och mark, på sjöar och havsvikar, för att pimpla, grilla korv och njuta av solen.
I år är det 20-årsjubileum för två unika världsarv i vårt vidsträckta län, nämligen Gammelstads kyrkstad och Laponia som omfattar fyra nationalparker och två naturreservat inom de två kommunerna Gällivare och Jokkmokk. Laponia berör nio samebyar. Det var år 1996 som UNESCO utnämnde dessa världsarv.
Gammelstads kyrkstad lockar besökare, som vill se den speciella bebyggelsen med flera hundra kyrkstugor, runt medeltidskyrkan i Gammelstad. Laponia är unikt på många sätt. I dessa värdefulla naturområden har samerna levt och verkat i generation efter generation.
Till skillnad från de politiker som vill skapa en storregion, som innebär allt längre avstånd mellan väljare och valda, skapades för Laponia en lokal förvaltning med samisk majoritet i styrelsen.
Vi valde decentralisering före centralisering. Det var ett klokt beslut. Denna förvaltningsform föreslogs av Laponiadelegationen där jag var ordförande. I delegationen ingick företrädare för berörda kommuner och samebyar, naturvårdsverket och länsstyrelsen. Det var seriösa och konstruktiva diskussioner. Den enda motsträviga parten var företrädaren för Naturvårdsverket som inte ville lämna ifrån sig makten. Han varnade för att det skulle bli ett ohämmat byggande i fjällvärlden. Då begärde Bertil Pittsa ordet. Lågmält, men med eftertryck, förklarade han hur förfäderna hade levt och varit rädda om området och hoppades att även kommande generationer skulle vara det. Han avslutade med orden: ”Risken för byggande är inte stor, det är svårt att få raka bräder av krokiga fjällbjörkar”. Den repliken glömmer ingen som var med. Vid nästa möte hade naturvårdsverkets generaldirektör, med rötter i Gällivare, tagit över kommandot. Förslaget om lokal förvaltning accepterades av alliansregeringen.
Ett Naturum intill Stora Sjöfallet har skapats. Det var Bertil Pittsa som valde ut platsen. Det är ett intressant utflyktsmål för många turister, som vill lära mer om den unika miljö som Laponia representerar. Jag hoppas att Gudrun Kuhmunen, som är ordförande i styrelsen för Laponia, Laponiatjuottjudus som är det samiska namnet, kan berätta om Laponia och samisk kultur, när det kommer besöksgrupper till naturumet. Hon liksom Bertil Pittsa, var tillsammans med kommunalråden från Gällivare och Jokkmokk betydelsefulla för att Laponia fick en lokal förvaltning.
Laponia med dess Naturum kan på många sätt berätta om Norrbottens historia, näringsliv, miljö och kultur. Laponia och de vidsträckta vidderna är klenoder som ger Norrbotten en stark identitet. Till denna starka identitet, som gör Norrbottens län känt, hör de olika älvdalarnas och Malmfältens kulturer. Det är en styrka för sammanhållningen i vårt län som alla borde värna om.
Förslaget om en storregion skapar motsättningar och splittring bland befolkningen. Det gör länets röst svagare. I Europa har vi sett hur politiker och makthavare skapat motsättningar. Det borde leda till eftertanke hos de som nu vill gå till historien som regionbildare, ett arbete som leder till splittring och söndring i vårt fina län. Laponia med dess lokala förvaltning är ett föredöme, en motsats till vad en storregion kan bli.
P-O Eriksson
Före detta landshövding