Egentligen hette han någonting så ”vanligt” som Johansson i efternamn. Men sitt officiella efternamn, Trenter, tog han sig från den välkända engelska deckaren Trents sista fall av E.C. Bentley, från 1913. En lätt ändring av förnamnet blev Stieg, vilket enligt honom lät bättre och så var namnet klart och den första (av 24 deckare) publicerades 1943 och den sista kom inte förrän 1967, i och med Rosenkavaljeren som han inte hann skriva klart men då ryckte hustrun Ulla in och satte en prydlig punkt. Hon fortsatte för övrigt med skrivandet och åstadkom bortåt 15 deckare till innan hon ledsnade och lade ifrån sig pennan.
Han skulle ha fyllt 100 år i år, Johanssons grabben som blev till Trenter. Men han blev bara 53 år, frid över hans minne och R.I.P. Hans hjältar är fotografen Harry Friberg vars förebild var den (i alla fall lika långe) fotografen K.W Gullers samt den lille (men för säkerhets skull med extrahöga skoklackar försedde) kriminalpolisen Vesper Johnson. Denne senare var kalkerad på verklighetens journalist Runar Karlströmer. Åtminstone till det yttre.
Jag minns när jag var i tioårsåldern så där. Och gick runt dagarna före jul och skulle handla julklappar till morbröder och då alltid valde årets bok av Trenter som en av presenterna. Den kunde man alltid ge bort till vem som helst. Och vederbörande blev alltid glad.
I Sverige på den tiden (på 50-talet) fanns det fyra författare som alltid skrev deckare. Det var Maria Lang, H-K Rönblom och Vic Suneson. Och så var det Stieg Trenter, som var den oslagbart bäste av dem alla.
Att läsa om Trenter nu kan vara både roligt men också något lätt förvirrande. Dåtidens slanguttryck (som spiror, för ben) används mycket flitigt och kan visst vara kul. Ett tag. Sedan tröttnar man på dem. Men Trenters gåtor och hans både förälskade och exakta miljöbeskrivningar, från framför allt Stockholm med omnejd – dem tröttnar man verkligen inte på.
I böcker Farlig fåfänga (1944), Lysande landning (1946), Narr på Nocken (1956), Dockan till Samarkand (1959), Färjkarlen (1961), Sturemordet (1962) och Tolfte knappen (1965) är han på sitt allra bästa humör (det vill säga:mästerlig) och framstår också som en osedvanligt skicklig och trivsam underhållare – totalt i avsaknad av den cynism och den ”rutinens brant” som annars brukar prägla genrens författare.
Från början skrev Trenter tjocka böcker på över 300 sidor men de blev tunnare så småningom. Vilket var ett tidens tecken.
Nu kommer hans böcker i nya utgåvor, på Telegram förlag, och då missar man ju de härliga gamla 40- och 50-talsomslagen men det är ju ändå mycket vackert så.
Själv är jag innehavare av samtliga Stieg Trenters böcker och plockar ut dem ur bokhyllan minst var 3-4 år och läser om någon av dem. Alltid lika kul. Och så blev ju några av böckerna till TV-serier också, för så där 20 år sedan. Med Örjan Ramberg och Stig Grybe som långe Friberg respektive lille Vesper. Verkligen inte så illa de heller.
Från detta över till evenemanget Monsters of Rock är det ju en ganska lång bit. Dock hörde jag på radio häromdagen att det i dagarna var 30 år sedan det allra första Monsters of Rock kavlades fram, på Råsunda idrottsstadium i Stockholm inför en publik på ca. 30.000.
Och då var jag där.
Vi var ett gäng från Luleå som åkte bil dit och såg Van Halen, Motley Crue och AC/DC. Jag fick till och med träffa dem allesammans och de var (åtminstone då) tämligen väl uppfostrade och spelade tämligen HÖGT och dynamiskt. När det var dags för dem. Vilka som var bäst ? AC/DC. Konkurrenslöst.
På tal om katten Malins vidare öden och äventyr så har hon det bara underbart bra. Kommer och väcker mig vid 08.00 varje morgon och ser till så jag kommer upp. För: Äventyret går ju bara vidare.