Jag möter dem varje dag och det gör säkert ni med. Det handlar kanske inte så mycket om att mötas utan mer om att undvika att stöta ihop. Tänk alla som går, cyklar, kör bil eller drar en barnvagn och samtidigt har nosen i en smartfån. Då ser man inte så mycket av sin omvärld, det är väl det som kallas att vara avskärmad.
Men de menar att där i displayen finns sånt som uppväger allt det andra man missar. Och då väger tydligen mötande ansikten (och fordon!) väldigt lätt, en risk man får ta och det nya sättet att leva farligt.
I den lilla rutan finns ett annat liv som är minst lika viktigt. Det är till och med så betydelsefullt att det inte får ifrågasättas – det har DN:s ledarsida slagit fast. Under stridsropet "rör ej min smartphone" får alla veta som försiktigt ifrågasatt dem som hellre följa ansiktsboken än exempelvis sitt barns utveckling att de är surmulna moralister och bakåtsträvare.
Tja, var och en gör den finner bäst och alla vägar till frälsning får utforskas men höj blicken då och då så att du inte missar stupet.
Men vad gjorde vi före webben? Företeelsen är trots allt inte så gammal, de flesta människor över 20 år minns väl tillvaron som den var innan spindeln spann sitt nät över klotet. Eller? Men den tillvaron kan inte ha varit särskilt innehållsrik eftersom alla så ivrigt nu flyr den.
Ja, nu är det lite svårt för mig att veta för jag lever mest som förr – talar med människor som finns i rummet, läser på papper, lyssnar på musik via grammofon och har filmtajm på en stor skärm. Det fungerar fortfarande kan jag avslöja, om nu någon undrar.
Man kan inte sakna det man aldrig haft men jag noterar givetvis att världen förändrats. Alla är upp- och påkopplade. Jämt och ständigt. Alltid. Och det helt frivilligt. Är man det inte tros man vara död – "han svarar inte, frid över hans minne".
Men allt detta gör att frizonerna krymper. Det är inte så länge sedan man måste koppa ned när man flög. Det gäller inte längre för då skulle ingen flyga och all världens flygbolag gå i konkurs.
Det är inte längre sedan man tvingades stänga av när man kom till ett sjukhus. Om inte kunde den livsuppehållande utrustningen störas och människor dö. Det gäller inte längre för då skulle sjukhusen vare sig få patienter eller personal. En och annan urkopplad livsuppehållande apparat är i det sammanhanget en bagatell.
Och hur länge förblir bio- och teatersalonger, konserthallar och kyrkor mobilfria ..? Jaså, de är inte det längre – tja, de vill väl också ha besök.
Det är ju sedan länge helt socialt accepterat att begrava ansiktet i Facebook när du sitter i sällskap. De som finns runt bordet är mindre viktiga. Och eftersom (nästan) alla håller med har de konflikter som uppstod i de sociala mediernas barndom nu ebbat ut. Det som inte var comme-il-faut 2010 är okej i dag – det handlar om en utklassningsseger för smartfånen.
Men det finns fördelar – vill du slippa dina medmänniskor är det bara att bosätta sig där täckning saknas.
Men såna platser blir allt färre och nu ryktas det att några ängsliga söker efter en väg att bli kvar på nätet även efter livets slut. Det kommer snart att finnas webb-kistor med inbyggd display i locket, precis ovan nästippen.
Varför ska man behöva kopplas ned när man loggar ut? För det är få som tror på omstart och en evighet utan uppkoppling skrämmer mer än döden.