Vårt sommaruppehåll varade länge i år, kanske är hon kvar uppe i stugan i Tornedalen? har jag tänkt.
Den varma hösten redan på väg mot november. Om det inte vore för solens sneda och bländande vinkel samt det hastigt fallande mörkret hade man gissat på september. Och på dansen i lördags blev det vår, ja, rentav svettigt.
Få se, sa hon när jag ringde, det är mycket i veckan men fredag går bra. Samma tid, samma plats? Ja. Våra lunchträffar går på sitt tjugonde år.
Vi hade just mist våra makar. Det var så det började mellan oss. Även i värsta mörkret kunde ett skratt gnistra till. Hennes kommer alltid från hjärtat. Hon jobbade på ett äldreboende då och var knappt ledig alls efter sin stora förlust. För henne blev det aldrig aktuellt med nån ny.
Själv slapp jag bli avskräckt. Dansen fick så småningom liv i mig. Under de ensamma åren var måndag en höjdare.
Få se, sa mannen i morse, är det fredag idag? Man blir lite extra glad.
Och där står lunchkompisen utanför favoritrestaurangen och lyser upp. Det känns gott att gå uppför trapporna med henne, betala den sidenskimrande personalen, ta för sig av buffén och sätta sig mittemot varandra. Andra gäster kommer och går. Vi sitter tills de börjar duka av.
– Jag pratar högt för mig själv när jag hör hur de låter mot flyktingarna i Finland, säger hon, vet de inget om sin historia, har inte deras föräldrar berättat?!
– Dom kanske ville skona de sina?
– Jag såg husen brinna på andra sidan älven och flyktingar komma över gränsen.
När kriget kom tog Sverige emot sjuttiotusen barn. Morföräldrarna som jag inte minns hade en finsk flicka hos sig, Kaari Anita Karvonen och grannen en finsk pojke som kom över och var arg och sa perkele. Att prata med nån som förstod, det hjälpte, berättade moster.
När tyskarna brände allt efter sig i slutet av kriget evakuerades sextiotusen, mest kvinnor och barn plus kor, några hamnade i min barndomsby tjugo mil från gränsen. Ett par av dem gifte sig med bybor, fick barn.
Flickor med finska mammor hade sisu. Man hade inte en chans i skolskidtävlingen, fast pappa gjort skidspår att träna i och stod och hejade i en uppförsbacke.
Historien skrivs varje dag. Snart är vi historia och andra flyktingar passerar genom Sverige, går över gränsen och hoppas på en framtid i Finland.
– Nästa träff får du bestämma, säger jag när vi skiljs, kolla upp och välj ställe, det behöver inte vara julmat, du har ju ett bastugäng att fråga.
www.anitanilsson.se