Så kom då kartan – beskrivningen över hur den nya regionala indelningen kan komma att se ut. För Norrbottens del innebär det kanske slutet på en epok som varat i drygt 200 år, sedan vi slutit fred efter det sista svensk-ryska kriget. Länen i norr slås ihop till ett storlän och det som tidigare var ett landsting, kommer nu att fortsätta vara ett landsting, men med ett upptagningsområde med nästan fyra gånger fler innevånare och på en yta som är större än halva Sverige. Sveriges 21 län blir 6 regioner. Längre bort och storskalighet, är bilder som lätt fäster i debatten.
Dessutom renodlas rollerna för det regionala utvecklingsansvaret från den nuvarande situationen där Länsstyrelserna har regeringens ansvar att verka för utveckling i länet i Norrbotten och i Västernorrland, medan Västerbotten har ett regionförbund med länets kommuner och landstinget som ägare och Jämtland-Härjedalen precis bildat en Region.
Den regionala utvecklingspolitiken är rätt komplex och innehåller många olika komponenter, från de riktigt tydliga och hårda frågorna kring hur länsinfrastrukturen ska planeras och vilka vägar, terminaler och kanske järnvägsanslutningar som ska prioriteras under en planperiod, till mjuka frågor om hur vi bäst bygger förutsättningar för innovationer och samverkan mellan akademi och näringsliv. Allt detta ska kunna renodlas eller sammanslås i ett större sammanhang, för Norrbottens del också med ett nytt huvudmannaskap.
En lika stor fråga som inte debatteras på samma sätt som regionbildningen är statens verksamheter. Det är givet att regionerna och länen kommer att vara likadana. Av fyra landshövdingar blir det en kvar. Ännu större är att statens verksamheter i form av myndigheter, som Trafikverket, Migrationsverket och andra kommer att följa i samma indelning, Det betyder att större delar av nationella beslut får en bättre regional prägel.
Min dystra gissning är arbetet kommer ske i radioskugga, medan debatten först och främst kommer att handla om det olämpliga i förändringen. Den upplevda känslan är att vi får mindre att säga till om någonting som ligger längre bort. Jag tror också att fokus kommer att ligga på städerna. Vilken stad ska bli regionhuvudstad? Vilken stad kommer att vara residensstad med säte för landshövding? Det vi vant oss från förr med en städernas kamp mellan Luleå, Umeå, Sundsvall och Östersund, kommer snabbt tillbaka.
En tystare utmaning ser vi på annat håll. Långstidsutredningen som alldeles nyligen publicerades argumenterade kring storlek och befolkning; för att kunna klara kraven som ställs för att anordna grundskola i en kommun kommer en befolkning på 10 000 innevånare att vara förutsättningen. Ska man dessutom kunna räkna med en utvecklingskraft i kommunen med skatteunderlaget som bas, handlar det snarare om 20 000 innevånare. I vårt län i dag är den största ytan täckt med kommuner som då inte skulle klara sig. Den regionala utmaningen i att det lilla landstinget ska kunna bidra till den utveckling som behövs och efterfrågas, finns det inte underlag för.
Arjeplogs kommunalråd Britta Flinkfeldt argumentarar kring utveckling och regionala frågor i anslutning till den nya indelningen i regioner: en liten och fattig kommun mår bättre i en större region än i en mindre. Det sättet att resonera är kanske det som bär: När norra Sverige möter Stockholm stärks vi av att vi är en rätt stor representation tillsammans, snarare än fyra små representationer var för sig.
Jonas Lundström