Förra helgen hittades en död kvinna i Råneälvens mynning. Sådant väcker känslor. Särskilt den här tiden på året. Och särskilt i Råneå.
I onsdags, den 28 maj, var det 19 år sedan Rånebygden förändrades för all framtid. Det var då som åtta personer miste livet i forsränningsolyckan som fortfarande i dag förknippas med orten.
Det är 19 år sedan min vän, Jessica, aldrig kom hem igen. Då, för 19 år sedan, var jag 16 år gammal och hade inget egentligt forum att skriva om det som hänt. Och i sanningens namn var jag nog heller inte redo att skriva om det.
Nu är jag 35 år. Frågan är om en människa någonsin blir redo?
Den här historien handlar om hur Norrbottens-Kuriren antagligen räddade mitt liv. Hur konstigt det än låter. Vid den tidpunkten, den 28 maj 1995, hade jag börjat frilansa på Kurirens sportredaktion och fått ett uppdrag den helgen. Det var en helg nämligen, den 27–28 maj 1995. Mitt uppdrag bestod i att bevaka en motocrosstävling i Luleå. Den 28 maj 1995 var en söndag, det var Mors dag och Elitloppssöndag. Travfrälsta Malin valde att hålla sig långt borta från nyhetssändningar under dagen för att kunna njuta av VHS-inspelningen av Elitloppet.
Efter crosstävlingen skjutsade mamma mig till Kurirens redaktion för att skriva artikeln. Väl där hörde jag upprörda röster som pratade om ”sex döda”. Som 16-åring tänkte jag så klart att det inte rörde mig. Det var väl någon form av bilolycka eller något.
Väl tillbaka i bilen frågade mamma mig om det möjligen var så att Jessica skulle forsränna i helgen. Jo, så var det. Jag skulle ha varit med om det inte var för det här jobbet.
”Det har hänt en olycka, Malin”, sa mamma och fortsatte:
”Men måla inte fan på väggen nu, vi vet inte vad som hänt”.
28 maj 1995. Då hade inte gemene man mobiltelefon, Facebook, Twitter och nättidningar att vända sig till.
Hur skulle jag få veta?
På radion sände man uppdateringar från olycksplatsen och jag lyssnade. Lyssnade och lyssnade. Rykten började gå och efter ett par timmar ringde en bekant och sa att Jessica hittats död i vattnet. Jag ville inte tro det. Ville inte.
Ytterligare några timmar senare ringde telefonen igen. Det var Jessicas mamma. Hon berättade att hennes dotter aldrig kommit hem från forsränningen. Att hon på Mors dag förlorat en dotter. Hur hon orkade ringa det samtalet gör mig tårögd än i dag. Den styrkan.
Den efterföljande tiden var omtumlande, för ett gäng 16-åringar som förlorat en vän. För familjer som förlorat döttrar, söner, mammor och pappor. För en bygd där alla känner alla.
Några dagar efter olyckan åkte vi i kompisgänget hem till Jessicas föräldrar, de bjöd in oss för att samtala om sorgen, minnas och gråta. Ta farväl. De som ville fick möjlighet att se Jessica och ta farväl på det viset. Jag valde att minnas henne som hon var några dagar tidigare. Levande, ung och vacker.
Återigen, så här 19 år efter allt och nu när jag själv är förälder, häpnar jag över hur starka hennes föräldrar var. Hur de tog hand om oss i sin egen sorg. Det är så stort att det nästan inte är fattbart.
I onsdags tog jag med min familj och åkte till graven i Råneå. Tillsammans la vi blommor på Jessicas grav. Jessica blev bara 17 år gammal och fick aldrig någon dotter, men min dotter kommer att få lära känna henne genom mig.
14 personer åkte ut på forsen söndagen den 28 maj 1995. Åtta kom inte tillbaka.
Vi glömmer aldrig.
Inte Råneå heller.