Människan är komplex. Skelett, vävnad, muskler, blod, vatten, nervbanor. Brustna hjärtan, kärlek, sorg, och synapser. Hjärna och magkänsla, myriader av trådar, arv och miljö.
Att det är lättare att laga kroppen än själen det vet vi. Förstår vi. Men trots allt så är året 2015 och om än psykiatrin i sig är lika komplex nu som för 100 år sedan så borde vi väl kommit längre vad gäller organisation, överblick, bemötande, riskhantering och medmänsklighet?
Självklart förstår jag att om man bara har en enda pengapåse och man som läkare på akuten eller samordnare på landstingsnivå tvingas välja mellan en patient som håller på att förblöda, ätas upp av cancer eller är självmordsbenägen så är det, i det akuta skedet inte ett sådant svårt val. Den självmordsbenägne, eller psykiskt sjuka personen kan åtminstone tillfälligt medicineras. Läggas på vänt eller skickas hem med tabletter. Men frågan är just i väntan på vad? Och hur länge?
Vi vet ju att om själen förblöder, eller sinnet äts upp av mörker så är sjukdomstillståndet egentligen lika akut, även om vare sig vi som medmänniskor eller vårdpersonalen kan se det med egna ögon. Förutom de drabbade själva, hur många anhöriga, barn, föräldrar, nära och kära drabbas inte av psykiatrins oförmåga att fånga upp de sjuka?
Jag tycker att psykiatrisamordnaren på Sveriges kommuner och landsting, Ing-Marie Wieselgrens sammanfattning här i Kurirens artikelserie om psykiatrin i Norrbotten förklarade det mesta. Wiselgren sa att då man i början av 1990-talet började jobba med närpsykiatri inom öppenvården så byggdes hela psykiatrin om med de svårast sjukas pengar, de fick så att säga dela med sig. Det var naivt att tro att om man bara kom ut i samhället så skulle man bli frisk, menade Wieselgren.
Bli frisk ute i samhället, tänker jag? Det är väl samhället, som många gånger gör oss sjuka. Hetsen, stressen, idealen, ytligheten, vår självmedicinering med alkohol, sötsaker, ständig uppkoppling och vår oförmåga att mötas på djupet.
Jag minns en fruktansvärd upplevelse när jag bodde i Göteborg och jobbade som nyhetsreporter på Sveriges Radio P4. Vi hade fått vetskap om att i baracker i ett skogsområde utanför stan så fanns ett kombinerat boende för psykiskt sjuka och missbrukare. Det var fullkomlig misär där ute. Kastruller som brann, sopor, kanyler, skit överallt. Vissa av missbrukarna hade flyttat in i barackerna med de psykiskt sjuka, tabletter byttes mot sex, den blinde ledde den döve.
Kanske är det fortfarande det största misslyckandet jag sett i det svenska samhället - hur tänkte man? I Göteborg var det en tanke om katastrofal samordning som slagit slint, men faktum är ju att när de psykiskt sjuka inte har någonstans att ta vägen så hamnar många i en liknande misär, om än inte i baracker.
Per-Axel Karlsson, verksamhetschef på rättspsykiatrin i Öjebyn, förklarade häromdagen i Kuriren att han upplever att det är vanligare med både missbruk och psykisk sjukdom men också följefenomenen kriminalitet och dålig social miljö. Att det sitter ihop och blir mer och mer. Att han ser det, alla ser det, men ingen gör något och att det är ungdomar som det handlar om.
Själens sjukdomar påverkar fler och fler, och skär som ett tvärsnitt genom familjer och samhälle. Vi måste skapa ett innanförskap och hålla de svaga nära oss, stötta vårdpersonal och hitta organisationsmodeller som fungerar. Ett samhälle där vi inte tar hand om de sjuka är farligt, kallt och mycket primitivt. Det handlar om att bli kollektivt friskare.