Juleljus och myspys till trots brukar min vintertrötthet kulminera någonstans vid den här tiden på året. Och det är bara att erkänna, när dessa rader skrivs har jag dessutom byggt på trötthetsberget ytterligare, genom att bevista en synnerligen trevlig julfest tillsammans med trevliga arbetskamrater.
Det är bara det att jag mitt i allt det trevliga lyckades förtränga att jag har två små väckarklockor hemma som struntar fullständigt i om det är lördag, söndag eller en dag när deras stackars moder blir brutalt varse om att nattsudd har en helt annan effekt på kroppen och hjärnan än för tio år sedan. Så ledningarna är längre än vanligt och det går betydligt långsammare än vanligt att sätta tankarna på pränt.
I går fyllde sonen tre år. Jag tittar på honom och förstår inte hur det har gått till riktigt. Han var ju nyss en knubbig bebis och nu har han precis lärt sig uttala bokstaven v på rätt sätt. ”Vatten. Det heter vatten, mamma. Inte latten”.
Orden bubblar ur honom och varje dag säger han något som överraskar. Än så länge har han inte snappat upp något fulord, men då han minns och upprepar i princip allt han hör kommer det säkert att hända. ”Jävlar”, råkade jag utbrista en morgon när jag slog i tån i trappen. Det smärtar att drämma in en tå, särskilt när jag alltid slår i samma. Den tån har tagit så mycket stryk att den brukar domna bort så fort jag bär något annat än tofflor en längre stund. ”Jää….lar”, ekade ungen.”Stjärna, mamma sa stjärna”, försökte jag. Är fortfarande inte helt säker på att han lät sig luras av denna rätt så usla bortförklaring, men han har åtminstone inte upprepat fulordet efter det.
Det är tufft att vara förälder och då syftar jag inte på hur slitsamt det kan vara med vaknätter och magsjuka småttingar som kräks ned tre ombyten med sängkläder inom en timme.
Jag tänker på det där med att vara en förebild, att hjälpa barnen in på rätt spår i livet. Hur vet jag om jag styr för mycket, eller för lite? Vad gör jag om treåringen kommer hem om några år och vill börja spela hockey, jag som är livrädd för det jag ser som en våldsam sport där allvarliga skador kan bli följden? Säga okej och i hemlighet hoppas att han tröttnar och byter fritidsintresse innan det hinner bli blodigt allvar?
Ja, det skulle kunna vara en utväg.
Men vilka signaler sänder jag då ut som förälder?
Att jag är för feg för att sätta gränser?
Om jag säger nej, du får inte spela hockey, vad är jag då? En överbeskyddande hönsmamma som begränsar mitt barn? Svårt, det där. Och ändå vet jag att det bara är början. Val av fritidsintresse i hör knappast till de mer livsavgörande besluten, om det inte visar sig att sonen hittar sin största talang direkt.
Och tänk vad hemskt det vore om hans ängsliga mammas omsorger kväver en lysande karriär som hockeyproffs i sin linda.
Sedan var det ju det där med att vara något slags förebild. Vad svarar jag den dagen barnen ställer frågan vad jag hade för fritidsintressen som barn? Jag vill ju ändå, mitt bristande sportintresse till trots, väldigt gärna att de ska ägna sig åt fysisk aktivitet i någon form.
Mitt främsta intresse som barn var att läsa böcker. Jag skyllde på allt möjligt för att slippa göra just någonting annat.
Fysisk aktivitet på den tiden fick ju alla ungar ändå. Vi sparkade på vintern, cyklade på sommaren och lekte i snöhögar på rasterna i skolan.
Det sistnämnda gör barnen i mellanstadiet knappast längre. De står väl och fryser i snygga jeans och visar varandra sina nya smarta telefoner. Och det slår mig att det är där jag ska lägga krutet, det är där jag ska vara en förebild. Jag är rädd för ishockey och hästar, jag kan inte pricka ett mål med en fotboll. Men jag kan strunta i att uppdatera Facebook stup i kvarten och jag kan dra på mig mina fula täckbyxor och härja runt i snöhögar.