Någon gång ibland har jag tänkt på att det skulle kunna vara förenat med livsfara att utöva mitt yrke. Om jag befann mig på fel plats, vid fel tidpunkt. Om jag var utrikeskorrespondent i en krigshärd och inte reporter på lokal tv-kanal i Norrbotten. Det har alltid funnits en "om" emellan. Jag har aldrig behövt vara verkligt rädd i mitt yrkesutövande. Visst har jag blivit hotfullt bemött. Visst har jag känt mig utsatt i en del situationer. Men fruktat för livhanken, nej det har jag aldrig behövt göra. Men efter terrorattackerna i Paris är det tydligare än någonsin, att det inte längre går att tala om "fel plats och fel tidpunkt". Saken är den att den platsen och den tidpunkten kan vara var som helst. Och terrorismen kan drabba oss alla. Totalt 17 offer för attackerna i Paris. Däribland flera kända tecknare vid satirtidingen Charlie Hebdo. En riktad attack mot yttrandefriheten. Mot demokratin. Och nu efterspelet. Rädslan som sprider sig världen över, som får fäste även hos oss som inte behöver uppleva krig och terror i vår vardag. Minnen som väcks till liv. Massakern på Utöya ligger kanske närmast till hands för oss i vår del av världen. Elfte september. Ja, exemplen är antagligen så många att jag skulle bli vettskrämd om jag räknade efter. För när terrorn når oss, som lever i det som vi kallar för demokratier utan krig, svält och förbud att uttrycka sina åsikter, då blir det plötsligt verkligt.
Jag tänker på alla offer i krigets Syrien. På Islamiska statens terror och på människor som lever ett liv på flykt. Någonstans långt borta, på betryggande avstånd. Jag skänker ett bidrag till någon hjälporganisation, läser reportage eller tittar på dokumentärer. Gråter en skvätt över världens ondska, men rädd för min egen del, det har jag inte varit.
Hur tänkte de som fick sätta livet till i attackerna i Paris? Jag vet ju inget om dem, men jag tror knappast att de gick till jobbet och tänkte att de kunde bli dödade. Hur attacken kommer att påverka oss vet jag inte. Kanske tystnar viktiga röster.
Det som skrämmer mig allra mest är hur människor i allmänhet kommer att bete sig efter det som skett. Kommer vi att få se ännu en våg av ökad rasism, islamofobi och antidemokratiska krafter som växer sig ännu starkare? Tyvärr befarar jag det. Jag hoppas ändå att de nära fyra miljoner människor som slöt upp i manifestationen för att hedra offren i terrordåden i Paris är bevis på att solidariteten och medmänskligheten är stark. Att människor vill varandra väl och att vi aldrig viker oss i kampen mot ondska, extremism, fascism och rasism.
På hemmafronten kan jag konstatera att vintern äntligen är här. Så länge det är kallgrader kan jag åtminstone tillfälligt skjuta undan en annan rädsla som börjar bli allt mer närvarande hos mig, nämligen klimatförändringarna och hur de kommer att påverka oss i en snar framtid.