”I en sal på lasarettet / där de vita sängar står / låg en liten bröstsjuk flicka / blek och tärd med lockigt hår”. I mer än 100 år har människor berörs av skillingtrycket om den lilla söta flickan som aldrig får åka hem till mor. Vackra, unga människor som långsamt försmäktar till toner av sorgsna stråkar är – ironiskt nog – ett odödligt motiv i populärkulturen.

I Hollywood är man särskilt intresserad av att skildra ung romantik i dödens skugga. Filmer som ”Love story” (1970), ”Kärlekens val” (1991) och ”Förr eller senare exploderar jag” (2014) har alla blivit biosuccéer genom att kombinera en grym sjukdom med en passionerad kärlekshistoria.

Det låter cyniskt, och det kan lätt gå galet. En film som först griper tag med sin förhöjda berättelse om kärlek på lånad tid kan snabbt bli ett irriterande pekoral, när filmskaparna tar till vilka billig knep som helst för att få biopubliken att gråta.

Artikelbild

| Stella och Will (Haley Lu Richardson och Cole Sprouse) lider av samma svåra sjukdom men hanterar tillvaron på helt olika sätt. De hindrar dem inte från att förälska sig i varandra. Pressbild.

Den svåra balansgången märks tydligt i ”Five feet apart”, om tonåringarna Stella och Will (Haley Lu Richardson och Cole Sprouse) som möts på en sjukhusavdelning för patienter med cystisk fibros. Eftersom de är infektionskänsliga, och inte kan riskera att byta bakterier med varandra, blir de beordrade att bibehålla ett avstånd på minst två meter.

I enlighet med romcomreglerna är Stella och Will olika som natt och dag – hon är en peppig och genomduktig youtuber medan han är svartsynt och upprorisk – men så småningom blir de förstås kära i varandra.

Sjukhusmiljön skildras med vardaglighet och värme, med många bra birollsinsatser från vårdpersonal och medpatienter. Filmen beskriver fint hur det är att leva med cystisk fibros, och hintar om hur vidrigt det måste te sig att vara allvarligt sjuk i det amerikanska sjukförsäkringssystemet.

Till en början berörs jag av Stella och Wills kärlekshistoria och deras längtan efter att få röra vid varandra, trots att klyschorna staplas på varandra. Men så verkar filmen bestämma sig för att satsa på gråtreflexer i stället för ett trovärdigt berättande. Sakta men säkert (och med draghjälp av en absolut grotesk slutscen) blir alltihop urlöjligt, tårdrypande trams som inte betyder någonting. Det får ”I en sal på lasarettet” att framstå som höjden av subtilitet.