Att träda in i Galleri Syster just nu blir en påminnelse från något bortglömt.

Där på en av väggarna i det lilla galleriet har konstnären Nina Svensson gjort ett objekt av bilder signerade Lars Norrman, Svenolov Ehrén och några andra bekanta men ändå okända konstnärers verk.

På sin tid var Lars Norrman (1915-1979) en riktig kändis och något så ovanligt som en bildkonstnär som brukade gästa Lennart Hyland i hans hörna - dåtidens stora underhållningsprogram. Där brukade han sitta och berätta om sina resor världen över och långt före Ernst Billgren, Jan Håfström och de andra skapade Lars Norrman signerade reproduktioner för Ikea.

Artikelbild

| FORMULERAR FRÅGOR. Konstnären Nina Svensson på plats hos Galleri Syster och mitt i berättelsen om Gullfiberfabrikens konstförening. På väggen bakom henne syns verk av bland annat Lars Norrman och en klocka som står och hackar på kvart i tio som hon hittade på kontoret.

Lika folklig blev aldrig Svenolov Ehrén (1927-2004), men hans konst kom också att bli mycket spridd under de år när den svenska kulturpolitiken strävade mot demokratisering. Något som bland annat kom till uttryck i de konstföreningar med årliga konstlotterier som bildades på de flesta större arbetsplatser.

Särskilt öga
Det är just en sådan konstförening som väckt konstnären Nina Svenssons intresse. Uppväxt i Timrå och utbildad bland annat på Konsthögskolan i Umeå har hon i sin konst intresserat sig för olika sammanhang och för vad man brukar kalla för platsspecifika verk, med ett särskilt öga för det marginaliserade och vardagliga.

Bilderna på Galleri Systers vägg kommer alla från kontoret på Gullfibers stora anläggning i Söråker utanför Sundsvall. En gång arbetade 750 anställda på företaget och många av dem var medlemmar i konstföreningen som bildades i mitten av 1960-talet. Förutom de årliga konstlotterierna där medlemmarna kunde vinna ett konstverk, placerades de inköpta verken ut på arbetsplatsen.

Konsten är utvald för att fungera i de anställdas arbetsmiljö och på 1970-talet var inköpstaket satt till 300 kronor.

-  Värdet har naturligtvis också påverkat estetiken med mycket grafik och små oljor, säger Nina Svensson, som inledde sitt arbete med att sätta samman en del av samlingen för visning på Konstmässan i Sollentuna 2006.

Inte ironisk
Verken tilldrog sig ett visst intresse bland samlarna, men några besökare blev också provocerade av att Nina Svensson inte visade egna verk utan i stället använde sitt eget konstnärskap till att visa andras konst.

-  Någon undrade om jag var ironisk, men det är jag absolut inte. Däremot är jag gärna humoristisk och mitt stora intresse i det här fallet är just folkbildningsaspekten, säger Nina Svensson som i sin utställning Jobba, jobba, jobbat - två medlemmar och 1.785 kronor på Galleri Syster bygger en berättelse inte bara av en tid, utan också av en ideologi.

Numera är Nina Svensson själv ägare till ett 20-tal av verken från Gullfiberanläggningen, som lades ner redan 1985. Kvar blev ett gigantiskt lager och tre anställda. Den inköpta konsten blev kvar i de gamla kontorslokalerna även efter att driften av lagret överlåtits till en entreprenör. När denne gick i konkurs värderades konstsamlingen som såldes ut i buntar av tio. Nina Svensson betalade 1.785 kronor inklusive moms för sina bilder.

Tecknade miljöer
För sin berättelse har Nina Svensson besökt två av de tidigare medlemmarna i Gullfibers konstförening och tecknat av deras vardagsrum med noggranna redogörelser för vad de har på väggarna. I ett gammalt album har hon hittat ett fotografi från en av föreningens sammankomster, som hon kalkerat på lager av smörpapper. Tunnare och tunnare för varje kopia, som ett undflyende minne.

På Murberget, länsmuseet i Västernorrland, har Nina Svensson bland annat ställt ut en inventering av traktens bönehus kopplade till folkliga berättelser om kåkarna och deras fortsatta öden. I Ådalen och i några Stockholmsförorter har hon dokumenterat caféer och skapat turistbroschyrer i en form som känns väldigt bekant, men med ett innehåll som skiljer sig från det vanliga.

Petar i klassfrågan
Sedan några år tillbaka bor hon i Stockholm, där hon bland annat fått stipendium från Iaspis, Bildkonstnärsnämndens internationella program. Genom åren har hon märkt att många av de miljöer hon skildrar inte riktigt går hem hos storstadsbor, medan andra känner igen sig i estetiken.

-  Det är bara ett konstaterande, ingen värdering. Men jag vet att jag är där och petar i klassfrågan, uttryckt i estetiska val och nog finns där både ideologi och politiska drivkrafter bakom mina verk. Egentligen vet jag mer om vad jag inte vill med mina verk än vad jag egentligen vill. Jag vill inte vara personlig och inte syssla med identitet. Dessutom vill jag undvika nostalgi.