Det beror på att han skriver tjocka, spännande romaner (vilket ger läsarna valuta för pengarna och en möjlighet att sjunka ner i fiktionen) som samtidigt är intrikata spel med själva berättarkonsten (vilket kritikerna uppskattar eftersom de delar författarens förundran inför romankonsten och får visa sig på styva linan när trådarna i Murakamis brokiga romanvävar ska knytas samman).

Haruki Murakami har gett ut 15 böcker, i huvudsak romaner, varav sju finns översatta till svenska. Han är en litterär superstjärna i hemlandet och hans senaste verk, den tredelade romanen 1Q84 (2011), har enligt förlaget "slagit alla försäljningsrekord i Japan". Nu föreligger del ett och två i svensk översättning av Vibeke Emond och del tre väntas komma ut nästa år.

Den som har läst Murakami tidigare kommer att känna igen sig i hans litterära universum, där en närmast naiv realism blandas med fantastiskt skruvade händelser, allting skildrat med samma enkla prosa. Murakamis stil brukar jämföras med den magiska realismen men han har minst lika mycket gemensamt med en rysk författare som Michail Bulgakov (1891-1940), mest känd för Mästaren och Margarita, som kan skildra det absurda i ett vardagligt ljus. I denna kontrast ligger Murakamis särmärke och styrka. Eller som en av personerna i 1Q84 uttrycker det: "När man i en roman tar upp saker och ting som de flesta läsare hittills aldrig skådat, är det nödvändigt med en så detaljerad och precis beskrivning som möjligt."

Artikelbild

| LÖPARE. Trots att japanen Haruki Murakami är över 60 år betraktas han alltjämt som en ungdomlig romanförfattare, och han är i god fysisik form. Han har avverkat uppemot 30 maratonlopp.

Q och 9 uttalas likadant på japanska men Q står här även för "question mark" (frågetecken) och 1Q84 är en roman full av frågor. Den utspelar sig i Japan år 1984, samma år som George Orwells klassiska dystopi, och just Orwells roman utgör en viktig intertext. Det är emellertid inte så lätt att redogöra för kopplingarna mellan de två romanerna, och det är heller ingen större idé att ge sig in på någon detaljerad beskrivning av handlingen i 1Q84. Inte så att romanen är svårforcerad, 1Q84 är tvärtom en väldigt lättläst bok, men texten är så konstfullt konstruerad att varje sammanfattning känns missvisande.

I centrum för berättelsen finns två personer: Aomame, en gyminstruktör och lönnmördare som på uppdrag mördar kvinnomisshandlare, och Tengo, en matematiklärare och romanförfattare in spe som dras in i litterärt bedrägeri när han går med på att spökskriva en roman för en 17-årig gymnasieflicka som rymt från en sekt. Aomame och Tengos historier löper parallellt genom romanen och deras öden knyts allt tätare samman allt eftersom handlingen rör sig framåt. Eller bakåt. I Murakamis romanvärld kan de tidsliga och rumsliga dimensionerna aldrig tas för givna. Berättelsen är full av ledtrådar, upprepningar, spegelbilder och mystiska samband. Aomame säger vid ett tillfälle att hon inte tror på tillfälligheter, och efter att ha läst 1Q84 är man beredd att hålla med henne. Vilket man gör alldeles rätt i, då den till stora delar är en roman om litteratur, en så kallad metaroman, och i litteraturen finns inga tillfälligheter.

1Q84 är för den sakens skull varken torr eller tråkig. Det är snarare som att berättelsen förde en rafflande kamp med sig själv, att den om och om igen ifrågasatte sin egen natur och sitt eget existensberättigande. Det är en omtumlande läsupplevelse, och kanske är det en fånig tanke, men jag undrar om det inte delvis beror på att romanen också är så tjock: läser man den under en koncentrerad tidsperiod blir dess verklighet också ens egen. En verklighet som genom sin konkretion är välbekant och samtidigt fullkomligt främmande, och någonstans måste man ge upp sina försök att beskriva romanen och i stället, som Murakami, citera Tjechov: "En romanförfattare är inte en människa som löser problem utan en människa som ställer upp problem."

Häri ligger romanens styrka, att den lämnar oss med en massa frågor. Den är på det här sättet, som Tengo påpekar, någonting annat än matematiken. Ja, rentav dess motsats. "Det var som att ha en papperslapp med en obegriplig magisk formel på. Ibland saknade den följdriktighet och kom inte till någon omedelbar praktisk nytta. Men den innehöll möjligheter. Någon gång skulle man kanske komma att förstå den magiska formeln. Den möjligheten värmde Tengos hjärta innerligt."

Bättre än så kan 1Q84 knappast beskrivas.