Stureplan. Östermalm. Två sammanlänkade delar av Stockholm närmast omöjliga att skildra utan att det blir klyschigt. Flärden, dekadensen, nattlivet, drinkarna, kokainet och de olika samhällsklassernas försök att manövrera sig genom alltihop - det är svårt att framställa trovärdigt.

Sophia Wolf Lösnitz gör ett tappert och ibland lyckat försök i Stockholm rosé, en titel som blinkar mot Jens Lapidus Stockholm noir-trilogi om skuggsidan av stadens nattliv. I centrum står Destiny, döpt Desdemona, en 26-åring som på sin förlovningsfest fått beskedet att pojkvännen Ludwig flytt fältet med en 19-årig dykinstruktör kallad Bambi. Tillsammans med bästisarna Daphne, Tessan och Tessans lillasyster (det är vad hon kallas boken igenom) gör hon sitt bästa för att hålla fasaden uppe samtidigt som hon inombords sakta faller sönder med en enda tanke intakt - Ludwig ska vinnas åter, kosta vad det kosta vill.

Inledningsvis tycker jag att Stockholm rosé är rolig läsning. Författaren har god kunskap om miljöerna och människorna hon skriver om - eller ger åtminstone gott sken av det - och romanens satiriska ton ligger länge på rätt nivå. Men med halva boken kvar börjar en oroande känsla bubbla i magen - blir det inte mer? Ska handlingen bara tuffa på och skildra fyra blondiners maniskt ytliga liv genom till synes slumpvisa händelser som bara i undantagsfall för huvudhandlingen framåt?

Visserligen antar jag att hon söker beskriva en statisk blasétillvaro, vill visa att vardagslunken finns även bland de vackra och (till synes) rika, men det blir för långrandigt och enahanda trots att iakttagelserna är träffsäkra och lockar mig till flera spontanskratt.

Personerna i Stockholm rosé lider av konstant viktnoja och äter aldrig en onödig kolhydrat. Detsamma kan inte sägas om romanens omfång.

När den efter drygt 400 sidor sätter punkt känns minst 100 av dem överflödiga, boken hade varit betydligt mer angelägen i ett kortare och mer koncentrerat format. Att så inte skett skvallrar om att Sophia Wolf Lösnitz spänt bågen för att skriva något mer än en chicklit-roman enligt standardmodell, att hon önskat göra något "större". Tyvärr misslyckas hon i sådant fall i sin ansats.

Bokens final gör mig extra besviken. Redan efter första kapitlet ser jag en mallenlig upplösning framför mig. När jag slår igen pärmarna har mallen följts till punkt och pricka. Trist.