Klockan fem på eftermiddagen ringde telefonen på mitt hotellrum i Prag.

"De har släppt Havel ur fängelset."

Och sedan en inbjudan, en adress, innan luren lades på.

Fotografen Stig Eidegren och jag tog en taxi, uppgav en adress några hus bort som man alltid gjorde i öst på den tiden, aldrig avslöja vem man skulle möta. Taxichauffören flinade. Han förstod vart vi skulle.

Václav Havel bodde i en paradvåning vid floden Moldau, många trappor upp, i en lägenhet som gått i arv i familjen. Det var tjockt av människor i alla rum, av tobaksrök och diskussionerna som steg mot taket. Ölkannorna vandrade från puben nere vid gatan, upp för alla trapporna, tömdes och bars ner igen för att fyllas på.

När jag bad om en intervju drog han med mig in i badrummet, den enda tysta platsen. Han var sjuk efter fängelsetiden, mager och darrig, fick ta stöd när han satte sig på badkarskanten. Det var märkligt sade han, all denna tid av tystnad, och sedan detta, alla som skulle ha svar av honom, om vart Tjeckoslovakien var på väg.

En gest mot bröstet, där hans lungor krånglade redan då.

"Den första tiden i frihet är alltid förvirrande."

Det var i maj 1989 och Norrbottensteatern gästspelade i Prag. (Jag hade tjatat på tidningen att få resa, med argumentet "hur många hockeymatcher har vi åkt omkring på i år?")

Mellan föreställningarna besökte jag hemliga adresser och promenerade med basisten i Plastic People of the Universe, rockbandet som egentligen startade allt. Det var när de arresterades vid en förbjuden konsert som Václav Havel och några andra samlades i upproret Charta 77. Så såg motståndet i Prag till en början ut: en kamp för att få spela psykedelisk rock om det var det man ville, för yttrandefrihet.

"Om de släpper Havel så är det för att de är rädda för kritiken från utlandet", sa en dissident dagen innan frigivningen. "Om de inte släpper honom så är de rädda för folket i landet."

Troligen gjorde makten en felbedömning, de borde ha varit räddare för det egna folket, betydelsen av att motståndets viktigaste talesman blev fri.

På kvällen, under festen: en känsla av förskjutning. Vårtecken. En gradskillnad bara, från dyster realism till ett litet, outtalat hopp. Sex månader senare var sammetsrevolutionen ett faktum, Václav Havel stod på en balustrad och vinkade till folkmassorna, regimen föll och ett andetag senare skulle affischerna börja tryckas upp: Havel na hrad, Havel till borgen, Havel som president.

Jag hade först ingen tanke på att skriva om Václav Havel när nyheten kom om hans död. Det var ju bara en kort stund, på en badkarskant för länge sedan, ett år när halva världen skulle välta.

Det var inte ens en storartad intervju, jag var nervös och han var trött, måste hellre ha velat sova eller bara fira med sina kompisar. Dessutom bankade hans fru på dörren, undrade väl vem han låste in sig med den första kvällen i frihet.

Václav Havel är död. Han går till historien som en av de verkligt stora europeiska hjältarna och det som slår mig är hur många tusentals små ögonblick det fanns på vägen dit, inte alls heroiska: när man väljer att envetet fortsätta, att aldrig någonsin låta bli att tala.