Lennart Hagerfors har skrivit böcker i olika genrer. Romanen Livet som pågår medan vi sysslar med annat (1990) fick många läsare liksom hans självbiografiska berättelse Längta hem (2003) som skildrade hans uppväxt som missionärsbarn i Kongo. Hagerfors är också litteraturvetare, och hans doktorsavhandling På väg in i femtiotalet (1979) inriktades på Forssells, Isakssons och Setterlinds tidiga lyrik.

Hans nya bok, Vägen till Khumbu, är en liten roman med ett stort innehåll. Khumbu kallas Everest-regionen i Nepal och denna dramatiska och svårforcerade natur spelar en betydelsefull roll i boken. Huvudpersonen heter Olof, han är författare med afrikanskt ursprung och utseende, kanske är han adopterad av svenska föräldrar. Han har levt ett lyckligt liv i Stockholm med sin fru Ann och sin dotter Julia, men när han får klart för sig att hans fru bedrar honom med hans bäste vän går hans tillvaro i kras.

Han flyr från sitt hem och beger sig till Nepal, där han börjar en mödosam vandring upp mot världens högsta berg. Vandringsvägen är realistiskt beskriven. Jag roade mig med att googla på namn på berg, byar och kloster, och jag hittade massor av bilder och filmsnuttar. Allting stämde! Metoden rekommenderas, romanen illustreras och konkretiseras.

Vartannat kapitel utgörs av snabba återblickar från Olofs liv i Stockholm, om kärleken till Ann, om misstankar som väcks, om sorgen och svartsjukan när otroheten avslöjas.

De strapatsrika fotvandringarna i Himalaya korresponderar med den mentala resa som Olof och även andra gestalter i berättelsen upplever. Den sakliga beskrivningen av färdvägen kontrasteras mot de mystiska krafter som bergen verkar besitta, krafter som de infödda sherpabärarna är införstådda med.

Under vandringen möter Olof andra människor, som han delvis mot sin vilja kommer att lära känna. Det engelska äkta paret Gloria och Gregory försöker också bearbeta en förlust under vandringen, och en amerikansk kvinna, som Olof kallar Kiwi, väcker hans sympati, ja, kanske rentav hans kärlek.

Gloria och Gregory misslyckas, de glider allt längre från varandra. Hur går det för Olof, hjälper hans kamp mot kyla och höjdsjuka honom till bättre själslig jämvikt? Han inser i varje fall att han själv kan välja väg: "Jag kunde hejda mig mitt i steget, eller gå till vänster eller höger. Jag kunde avstå från att äta och dricka, eller välja en annan föda. Varje val byggde upp en tillit till min förmåga att leva mitt liv. Det enkla erbjöd alltid en möjlig livsväg."

Han måste välja om han ska återvända till hustrun och dottern eller följa Kiwi till USA. Vad han till sist beslutar sig för får man inte veta, och det är kanske inte så väsentligt heller.

Hagerfors stil är klassiskt klar och en njutning att läsa. När Gregory har det svårt under vägen "leker han fiktion", han berättar för sig själv om sin situation på ett språk, fyllt av klichéer från äventyrslitteraturen. Avsnitten står i komisk kontrast till den övriga texten: "Det magnifika landskapets ödslighet fick honom att tveka. Skulle han ensam fortsätta upp mot de skräckinjagande höjderna och utsätta sig för okända strapatser eller skulle han återvända till uppodlade marker och mänsklig gemenskap?"

Jag undrar om inte Vägen till Khumbu kommer att kandidera till August-priset. Jag tycker att boken är värd det.