I vardagsrummet på Skurholmen hade vi en blå soffa. Tresitts, diskret rutmönstrad i syntet, inköpt under tidigt sjuttiotal. Satt man barbent i den, blev det stickigt och varmt mot låren. Låg man i den, smög sig en hemtrevlig doft av damm in i näsan. Teveprogrammen från den tiden är alla förknippade med den doften. Robert Brobergs Pling & Plong-show, Hylands hörna, Scener ur ett äktenskap. Men nyhetsrapporteringen från Vietnamkriget doftade bara rädsla, jag fick inte ligga kvar i soffan, mamma körde ut mig. Ibland stod jag kvar i hallen och försökte jag få en glimt av teverutan genom glasdörren, oftast inte.

När vi kom hem till staden efter sommar och semester kändes själva lägenhetsdoften mycket starkare. Den hade stängts in under lång tid, koncentrerats. Där fanns stadens dofter i kontrast till Bottenhavsvikens – uppvärmd asfalt, stekos från grillkiosken. Där fanns husets egna – linoleumgolven, grannen som rökte. Och vanilj. Men just den doften var nog mest ett resultat av ett par månaders längtan efter glass i en sommarstuga utan el och frys.

Lägenhetsdoften i augusti var förknippad med civilisation och intellektuell verksamhet, även om det tog ytterligare ett tag innan jag lärde mig just de begreppen. Själva tiden på året bar på löften om nya teveprogram, nya räknesätt i skolan, nya sporter att prova på, nya äventyr med jämnåriga, nya manchesterbyxor.

Fjorton boenden och fyrtio år senare är omständigheterna annorlunda. Livet har tagit de mest oväntade kringelkrokar, geografin är en annan och för min del är gränsen mellan arbete och ledighet i det närmaste upplöst.

Den blå soffan från Skurholmen finns inte kvar. När den tjänat ut hamnade den väl i sommarstugan, det var så kretsloppet såg ut på den tiden. Först staden, sedan sommarstugan, därefter majbrasan.

I mitt hem nu finns en annan blå soffa. Sexsitsig i vinkel. Kraftigt bomullstyg. Det pågår andra krig nu, fast bilderna av dem är mest inre, jag ser inte mycket på teve. Men i soffan sitter ligger jag ofta. Jag läser. En tekopp på bordet, och så här års tänder jag små lampor i fönstren och det fladdrar lätt från stearinljusens lågor.

En annan plats, ett annat liv, men känslan är bekant. Det fladdrar lätt också inuti mig. Av förhoppningar. Det är augustikväll, och jag andas in doften av terminsstart. Nu. Nu börjar det. På nytt.